Fröken Larsson

helt plötsligt fick jag en känsla att nu kommer det något nytt
eller rättare sagt, nu jävlar ska saker ske och jag kommer ordna det

ungefär en sån känsla som jag fick när jag satt
en iskall januari natt på bastuträsks tågstation
väntande på ett försenat natttåg som skulle ta mig söderut
bort från den farligt fina norrländskan
glömma allt som hände där i mellan juli och januari
svärandes över män med trubbel över axlarna
snyfta en skvätt i SJ's gamla gardiner
känna tomhet och hunger
och bistrons smörgås med västgötaklosterost bara kan dra åt helvete

sen att hoppa av tåget på känd mark
med sömnlösa ögon och någon som väntar på en vid perrongen
då känns det bra och man vet att allt annat bara kan bli bättre.

ja apporpå utsvävningar, dags att dyka ner i sängen. tjingeling!

phuu! kvittar om jag gör något dumt nu för det verkar som jag har världens bästa backup. Tell ya later!

Jag kan inte minnas när min bil hade en fungerade AC, för öppna rutor räknas väl inte riktigt?
Den har aldrig haft stereo, men en fin radio.
Nu har någon brutit av antennen så nu har jag begränsad mottagning, alltå P2 och P4.

Det lät väldigt märkligt bak i bilen idag.
Det enda som finns i bakluckan är rester från arvikafestivalen.
Och hur kan gummistövlar och några ölburkar väsnas så?

Nu ligger även ett avgasrör i skuffen, det tyckte visst inte om sin funktion under bilen.
Så nu brummar Pärlan fram som värsta raggarvolvon
och jag skäms lite grann

Sen fick jag hem ett gulligt brev från farbror polisen, så nu blev budgeten för månadens shopping rätt tight
hur ska detta sluta?

Fast jag bara skrattar åt det. HAHAHAHAHA

Efter mitt konstiga uttalande om att jag var 18 år, börjar jag undra om jag har en dold åldersnojja?

När jag väl skulle ordna mitt träningskort undrade damen i kassan om jag var över 15
kände jag att det inte var kul att vara för ung, så nu hoppas jag att mitt mentala inre också trivs med min ålder.

Den totala förrvirringen lever fortfarande i min kropp.
Rubbad dygnsrytm och dagblind som få.
Det är i vilket fall måndag och jag är inne på min andra ledig dag, underbart!
Att få ligga still till en hel söndagförmiddag utan att känna att jag har något inplanerat är faktiskt värt varje minut.
Som f.d arbetsnarkoman uppskattar jag nu verkligen lediga dagar. Ja, jag vill vara ledig,ledig,ledig.

Som sagt har helgen varit trevlig, men jag känner dock att det känns som min kropp har blivit manglad under en traktor så tänkte gå och träna.
Upptäckte att ett halvår har gått och mitt träningskort hade gått ut.
Ingen tät plånbok när den snyggaste badvakten frågade efter pengar heller.
Så frågar han hur gammal jag är.
och jag säger; 18.
Vad fick jag det ifrån!? Men det kanske är min mentala ålder?

Nu ska jag i alla fall pallra mig iväg och fixa ett träningskort, sen börjar min avgiftningsvecka.
Detox på högnivå och jag har fyllt kylskåpet med frukt och grönsaker som ser ut som de har blivit odlade på mars. Men det är ju alltid kul att prova något nytt..eh?

Jag känner att snart blir mina tankar verklighet, DiNozzo kom till mamma!

musik, öl, trevligt sällskap, total förrvirring och allt det där

Jag har vant mig vid att min granne bjuder mig på en bulle då och då
Påpekar att min klädsel visar att det börjar bli varmt ute
Jag står ut med att han står och glor på mig och sedan yttrar sig som värsta
fashionistan vilken frisyr som klär mig bäst
Jag kan ta att han kommenterar min nysolbrända kropp att den precis just har blivit nysolbränd.

Men sen när jag hasar mig över kvarterets gräsmatta febrig och iklädd ett par gamla mjukisar och jordphurs på väg till stallet med frisyren på sned och vill bara inte möta omvärlden.
Ja då står han där och polerar sin bil och ser på mig med sina gubbslemmiga blick och säger.
Det är tur jag har dig, så att jag kan vila ögonen på något.

Där brast det för mig.
Om jag kunde stoppa fingrarna i halsen skulle jag göra det
över hans nypolerade bil
Fy fan för vidriga gubbar
Nu springer jag inte längre upp till min port för att undvika hans dörr
nu teleportera jag mig lika snabbt upp som Stålmannen till dörren

Vad ska man göra åt dessa gubbslem?

Jag har på något sätt glidit mig igenom skolan när det gäller att vara godkänd på papperet i alla fall. Sen vill jag inte påstå att allt annat har varit bra.

Hoppade av nian på vårterminen och stod ändå med fullständiga betyg när allt var slut utan att ens ha kikat på ett enda nationellt prov. Vet inte hur jag lyckades, tur kanske eller så var bara min charm.

Jag har aldrig varit någon smörare, superpluggis eller nåt annat för att klara mig i skolan.På nåt vis har min oerhörda charm nåt mannen som stämplar betygen ändå, okej inte i matte.
Där hjälper fan ingenting. Inte så lätt när man hade en trångsynt omatematisk älgforskare till lärare heller.
Mitt fina leende maskerat i en pepparkaksdräkt hamnade inte på stallchefens kontorsvägg bara på grund av att det just var ett fint leende maskerat i en pepparkaksdräkt om man säger så…
Mitt söta passkort efter greklandsresan hamnade inte heller av slumpen på en av mina mentorers skrivbord.
De hamnar där just för att jag glider mig in i kön av godkända elever som man gärna ger en stjärna i kanten till.

Men nu sitter jag här och läser distans.
Helt jävla hopplöst.
Tänkte att det skulle vara smidigt att sköta allt liggandes i soffan med laptopen.
Så var inte fallet.
Det går inte att bli mer än godkänd via ett mail har jag insett.
Man kan inte bifoga sin charm, sina bedjande ögon om ett högre betyg eller sitt oerhörda intresse för just den kursen via en bifogad fil.

Jag är ett solklart IG när det gäller distans.
Jag är bäst öga mot öga