Fröken Larsson

När jag är hemma ingår det inte bara att jag inser att jag inte vill vara där, utan också söndagsfrukostarna.

Jag sitter och brer en smörgås och mamma frågar mig, Carro vad gör du?

Alla som har umgåtts med en norsk vet vad man säger då. Det där huu:et man säger när man inte förstår, bara vill jävlas, inte hör eller när man helt enkelt inte orkar lyssna tillräckligt noga.

Ja, du brer ju med osthyveln.

Ojdå.

På något sätt satt wångeninstinkten kvar i mig fast än jag åkt utanför jämtlands gränser.

Om det inte finns en smörkniv på bordet kanske smörknivstjuven har varit framme och man får ta första bästa sak att använda som en smörkniv, svårare är det väl inte?

Och sedan den ständiga fråga.

Vad önskar du dig i studentpresent?

Jag har inte suttit och samlat teskedar sen jag var 5 år och jag kommer inte att börja nu heller. När jag väl skaffar mig en lägenhet kan jag väl köpa ett bestickkitt på IKEA?

Jag vill inte få fem olika tekoppar av fem olika okända tanter som jag tydligen är släkt med.

Jag vill välja mina saker själv när jag väl behöver dom.

Sen känner jag faktiskt att jag inte önskar mig så mycket här i livet.

Jag har uppfyllt nästan alla mina drömmar och mål sen jag har haft när jag var liten.

Nu när jag är vuxen och realistisk har jag insett att isprinsessa bara är att stryka från listan.

Det blev inte mer än att stå och göra piruetter i en rosa ballerinakjol i pappas gamla skridskor i köket.

Men det skulle vara bra med en flott och fin skadefri häst, ett jobb, ett boende, en bil, en pojkvän, pengar och ett evigt och lyckligt liv.