Fröken Larsson

Åter till mitt hästliv (japp, ständigt de där hästarna.).

Helt plötsligt skulle jag få en egen häst.

Men när jag insåg att Kolan inte skulle bli min kändes det som min värld rasade ner som World trade center.

För vem vill köpa en häst som är halt på tre ben som sin första häst?

Så smart var till och med jag.

Men det var faktiskt jag och Kolan, det gick faktiskt inte att undvika.

Dagen då jag fick order om att ta in han från hagen, göra han fin och sätta på transportskydd hade jag bara haft som min värsta mardröm, men nu var den ren verklighet.

Och det var hemskt.

Genom att försöka glömma Kolan gick jag på snabbt jakt ut efter att hitta en ny häst.

Som man nästan alltid gör när man förlorar något. Försöker hitta ett substitut för saknaden.

För nu var det ju faktiskt en sanning, jag skulle ha en egen häst.

Något jag aldrig hade trott ett halvår tidigare.

Då var det jag som var hästskötaren och den som hjälpte till med andras hästar när det inte hade tid och lust.

Det blev första bästa häst, Hrönn. Det söta och vilda fux stoet och kanske inte en perfekt första häst till mig.

Hrönnsan och jag hade absolut våra fina stunder, men det var inte alls som med Kolan.

Som Kolan har jag och Hrönn också en historia ihop, men inget jag tänker dra upp nu.

Hrönn blev skadad och jag fick ett erbjudande att byta ut Hrönn mot antingen en valack eller ett annat sto.

Hrönns ägare sa att jag skulle hämta den enda svarta valacken i hagen. Och det har jag ju skrivit om innan. Hur jag besviken försökte dra in en stor svart flodhäst från hagen.

Ville jag verkligen byta ut vackra Hrönn mot den där dunderklumpen?

Jag bestämde mig fort för Njördur, men också att jag bara skulle ha han som en träningshäst som jag skulle lära mig av. För då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna se Nödde som MIN häst och kunna tycka om han fullt ut så där som damerna gör i stallet om sina hästar. Att det inte finns något vackrare än deras hästar, ingen är så bra som dem, inga så fantastiska, köpa fina saker osv..

Nödde var bara ett objekt.

Jag tror jag och Njördur har gjort det mesta.

Han började med ett stort problem. Han kunde inte åka transport utan att hoppa över bommen i transporten.

Rätt jobbigt då han skulle åka en resa på 55 mil upp till Östersund.

Alla försök med att transportera Njördur slutade tillslut med en ambulansfärd för mig och en underläpp som aldrig mer kommer bli sig lik.

Det hela har slutat med att jag måste specialbeställa en lastbilstransport varje gång han ska någonstans.

Jag vill gärna inte synas, ta plats och vara till besvär. Bara going with the flow.

Njördur är motsatsen.

Alla vet vem han är, står alltid i vägen och har varit en pain in the ass för vaktmästrarna på skolan som har byggt om det mesta i hans närhet för att passa honom.

När han väl landade på Wången började han först med att bryta sig ut ur hagen genom att stoppa huvudet genom grinden och sedan lyfta av den från gångjärnen, piece of a cake!

När vaktmästarna sen satt en spärr vid gångjärnen la Njördur sig hals på grinden + hela hans 400 kilo tunga kropp på det och grinden bröts ihop och det var bara att traska ut.

Efter det fick vaktmästarna bygga en hage som var lika svår att bryta sig ut som från Kumla.

Efter det insåg Nödde att han inte ens ville gå ut från boxen. Varje morgon fick jag stå och piska och skrämma ur han ur boxen. Snabb reaktion har aldrig varit hans bästa sida. När han väl var framme vid hagen vägrade han ofta att gå in.

Jag provade med allt och mitt tålamod var inte stort på mornarna när det var kolsvart och minus tjugograder och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag satt mig förtvivlat i en snödriva. Men sedan om någon människa kom och ställde sig bakom honom gick han in snällt som ett litet lamm i hagen och bara blängde på mig, som att han pekade finger rakt upp i ansiktet.

Vem kom på att man kunde ställa sig i krubban i boxen och sedan inte komma på hur man kom loss så vaktmästarna fick lov att spika igen den. Så det blev den enda boxen med en parkbänk i? Jo, Njördur.

När det är snöstorm och alla hästar står med rumpan mot vinden finns det en som står åt andra hållet och håller upp läpparna och visar tänderna. Vem är det? Jo, Njördur.

Vem gör en kullerbytta i paddocken med ryttare på för att han är så koncentrerad på att kolla på hockeykillarna som tränar ute på vägen att han inte ser att det ligger bommar på marken? Jo, Njördur.

Vem dricker hellre ur vattenslagen än ur vattenkoppen? Jo, Njördur

Vem är helt fascinerad av hockeykillarnas träning så att att han struntar i mat och sina kompisar? Jo, Njördur.

Vem får för sig att bita tag i örat på en sovande katt och dra i den? Jo, Njördur.

När alla hästar står och vill gå ut i hagen på morgonen ligger det en häst i boxen som vägrar att gå upp, vem är det? Jo, Njördur.

Vem lyckas få in en pinne genom halsen på ett sommarbete som var en äng utan träd? Jo, Njördur.

Vem vickar på öronen samtidigt som han dricker? Jo, Njördur.

När du själv står och väger dig på hästvågen smyger någon sakta bakom dig och ställer sig på den också så du får en chock av hur mycket du väger. Vem är det då som står bakom dig? Jo, Njördur.

Vem äter hellre pizzakanter än hö? Jo, Njördur.

På våran första tävling fanns det spiltor att sätta fast hästarna i medan man tittade på de andra tävlande. Det var bra tänkte jag och en kompis från stallet och satt fast våra hästar där.

Sedan när jag skulle värma upp inför tävlingen gick jag till stallet. Spiltan var tom. Till och med grimskaftet som Nödde hade suttit fast i var borta.

Ja, mitt hjärta dunkade hårt då.

Kollade runt och såg en stallgång som såg mer ut som andra världskriget och mitt i smeten stod Nödde och tuggade belåtet på mat han hade hittat.

Det är en gåta hur han kom lös från den superscoutknuten på så kort tid. Men ja, det är ju Njördur.

Och under hela tävlingsdagen hörde jag ryttare som sprang runt och sa att deras foder och mat som fanns i stallet var borta.

Men vem är det jag gillar allra bäst? Jo, Njördur.

Från att vara ett träningsprojekt som jag mer pratade illa om än gott har blivit till någon jag kan inte kan vara utan. Mitt tålamod har töjts till sina yttersta gränser, men jag har inte haft ett händelselöst hästliv och i det stora hela har det varit väldigt roligt. Men allt har sitt slut.

Och nu när jag känner att jag behöver en ny häst att utvecklas med hugger det faktiskt lite i hjärtat. För vem ska orka stå ut med honom? Vem har tålamodet till världens mesta häst? Jo, jag.