Fröken Larsson

Jag ville bli isprinsessa när jag var liten, vad nu det innefattade. Men istället hamnade jag på en ridskola.

Egentligen var jag livrädd för  hästar och jag tvingade min pappa att göra i ordning ridskolehästen varje torsdag för annars tänkte jag då inte rida.

Jag fann väl att det var rätt kul med hästar ändå. Åkte till Stockholm International Horse Show med min bästa kompis och satt och gapade när de flotta islänningarna red runt till låten Popcorn i Globens arena.

Tänk att få uppträda i Globen! Vilken dröm..

Då hade jag ingen aning om att nio år senare skulle jag själv få vara med och uppträda i samma show..

Jag hittade två gamla hästar hos en snäll dam. Nästan varje lördag och söndag gick jag upp alldeles för tidigt för att cykla de 8 km för att borsta hästarna, ge dem en näve kraftfoder, mocka boxarna, fika hos damen och sedan cykla de 8 km hem igen.

Tillslut fick jag börja rida hästarna, men det är en annan historia.

Men jag förstår inte att jag fann något nöje i det hela.

Sedan bestämde jag mig för att sluta på ridskolan då jag hade hittat ännu en häst att ta hand om, Orka. Jag tror jag aldrig kommer att träffa en mer underbar eller klokare häst.

Orka var verkligen fantastisk och det är hon förresten fortfarande.

Då var jag sexton år och jag skulle börja gymnasiet till hösten. Men så blev det inte. Istället började jag jobba i ett stall.

Att äga en egen häst har alltid varit en dröm på avstånd. Visst har man suttit och dagdrömt efter man läst Britta & Silver, Klara & Star, Wendy, Min häst när man var mindre, men det släppte när jag blev äldre och mer realistisk.

Det har alltid varit något som de andra har, men inte jag.

Fast sen dök Kolan upp och det var nog där allting började ändra sig..

Kolan skulle bli min första häst, men på dagen D så visade det sig att han var halt på tre ben på vet.besiktningen. Det kändes som min värld gick under.

Kolan är verkligen en historia för sig i klass med en olycklig kärlekshistoria.

Efter besvikelsen med Kolan var jag alldeles för snabb att hitta en ny häst. Så det blev första bästa, Hrönn. Ett näpet litet fuxsto, med lika mycket vilja som hon var söt.

Som allt annat i det här inlägget är också Hrönn en berättelse för sig.

Allt slutade i alla fall med att jag fick lov att byta ut Hrönn mot Njördur som absolut är en historia för sig.

Efter att ha ägt Hrönn som var söt som socker fick jag en smärre chock när jag fick syn på Njördur.

Det fanns två svarta hästar i hagen, ett sto och en valack. Valacken var Njördur.

Jag visste att en av dom två svarta hästarna var väldigt fin tänk om det var han?

Så fel jag hade.

På det lerigaste delen av hagen låg en stor svart koloss och jäste i solen, kanske en strandad val. Jag satte på grimman och försökte dra upp honom. Sakta sakta började han röra på sig. Manen var kort och spretig, magen enorm och man brukar säga att hästar har en underläpp, men Njördur hade en haka, en haka som tog upp det mesta av ansiktet.

Vad hade jag gett mig in på? Det var mer flodhäst än ridhäst.

Mamma stod och skrattade när vi kom gåendes genom hagen, eller tja, jag försökte dra med mig Njördur in, ett väldigt tungt jobb.

Där i mellan Hrönn och Njördur hamnade jag på Wångens islandshästprofil. En vild chansning. Jag tittade aldrig på skolan, visste inte vad den egentligen handlade om, kanske var det tur? Utan jag åkte bara upp och började helt enkelt.

Under alla dessa år har jag drömt att få åka till Island, men det har också varit en tanke på avstånd. Egentligen något jag trott aldrig skulle bli av.

Men så hamnade jag där. Några kilometer utanför Varmalid hos Svenni och jag fick verkligen uppleva Island och dess hästar minst sagt.

Min sista praktik vecka på Wången gjorde jag hemma hos en ridlärare samt massör.

Det visade sig att hon var ridlärare på ridskolan där jag började mitt hästliv.

När jag gick på ridskolan såg de flesta upp till praktikanterna och tjejerna i stallet som hade egna hästar, de som hade jobbat på Island och de som gick hästubildningar m.m.

Och nu kom jag tillbaka som en av dom.

På varje lektioner blev jag presenterad som den hemliga gästen, tjejen som nyss är hemkommen från Island där hon ridit in unghästar, ni kan fråga henne allt för hon kan...

Det är inte så att jag ville ha en revansch, som en nördig high school elev som vill visa vad den har växt upp till. Utan jag tänker mera på vad oförutsägbart livet egentligen är.

Jag har uppnått de drömmar jag hade när jag var mindre och nu håller jag på att fundera ut nya mål och drömmar som jag ska uppfylla, men just nu har jag ingen aning om vad det ska vara.