It's brilliant, being depressed; you can behave as badly as you like
.
.
Såg bland annat Henrik Berggren på Peace & Love. Det var nostalgiskt, fint och en tår i ögat.
Och det första som slår mitt huvud är:
.
What came first, the music or the misery?
Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?
.
Jag känner att jag har en distans till det som en gång varit, men när You bury me började kände jag ett litet hugg i hjärtat sådär. Varför kan jag inte hand om saker och ting med en klackspark samt en nypa förstånd och eftertanke ibland? Saker och ting kommer inte heller bli bättre om jag lyssnar på BD på repeat i natt, vill inte grunda till att bli som Rob i High Fidelity, fast det är nära ögat en kväll som denna. you bury me, oh you, you dig my grave osv osv osv..
Det ända som är lite lustigt med allt det här är att jag stod bakom lille Johan Palm (se: gammal bortglömd idoldeltagare som också har blivit lång! fast än hans ena skinka lätt skulle få plats i min handflata)
och skrålade med min sköna allsång rakt i hans öra, han såg inte så imponerad ut när jag tog ton till Shoreline, men men vad gör det om hundra år?
Kommentarer
Trackback
