Fröken Larsson

Alla skolor har ju en studentbal så varför ska inte vi ha en?
Men hur skulle det gå till. Lägga golv i ridhuset och hyra in Jannez?
Nä.
Andra alternativet, ha gemensam bal  med fordonspogrammet i Bräcke?
Med tanken på hur pistvakterna från Järpen såg ut
(rutig flanellskjorta, träskor, gigantisk prilla, hbdunk och pimpad volvo)
Nä.

Så vi bjöd in oss till en bal i stan.
Bra.
Klänning köpt, håruppsättning beställd och tillbehör fixade.
Men det känns inte riktigt bra.
Först fick man inte bjuda med andra personer utifrån.
Jag menar tänk om jag hade velat gå med Jake eller Bruce eller tänk om jag hade dejtat Prins Carl-Philip?
Ingen alkohol serveras
och balen ska vara i skolans idrottshall.
Helt plötsligt känns det som ett skoldisco på lågstadienivå.
Att sitta bland ribbstolar och trampetter
Hela havet stormar
Dramatik i duschrummet
Tryckare och popcorn
Plastmuggar och pappersdukar
Helt plötsligt känner jag mig tveksam till årets studentbal
Men peppen kanske återvänder när vi sitter inpackade med våra klänningar i Ärsnbussan på väg mot kvällens äventyr?

När jag är hemma ingår det inte bara att jag inser att jag inte vill vara där, utan också söndagsfrukostarna.

Jag sitter och brer en smörgås och mamma frågar mig, Carro vad gör du?

Alla som har umgåtts med en norsk vet vad man säger då. Det där huu:et man säger när man inte förstår, bara vill jävlas, inte hör eller när man helt enkelt inte orkar lyssna tillräckligt noga.

Ja, du brer ju med osthyveln.

Ojdå.

På något sätt satt wångeninstinkten kvar i mig fast än jag åkt utanför jämtlands gränser.

Om det inte finns en smörkniv på bordet kanske smörknivstjuven har varit framme och man får ta första bästa sak att använda som en smörkniv, svårare är det väl inte?

Och sedan den ständiga fråga.

Vad önskar du dig i studentpresent?

Jag har inte suttit och samlat teskedar sen jag var 5 år och jag kommer inte att börja nu heller. När jag väl skaffar mig en lägenhet kan jag väl köpa ett bestickkitt på IKEA?

Jag vill inte få fem olika tekoppar av fem olika okända tanter som jag tydligen är släkt med.

Jag vill välja mina saker själv när jag väl behöver dom.

Sen känner jag faktiskt att jag inte önskar mig så mycket här i livet.

Jag har uppfyllt nästan alla mina drömmar och mål sen jag har haft när jag var liten.

Nu när jag är vuxen och realistisk har jag insett att isprinsessa bara är att stryka från listan.

Det blev inte mer än att stå och göra piruetter i en rosa ballerinakjol i pappas gamla skridskor i köket.

Åter till mitt hästliv (japp, ständigt de där hästarna.).

Helt plötsligt skulle jag få en egen häst.

Men när jag insåg att Kolan inte skulle bli min kändes det som min värld rasade ner som World trade center.

För vem vill köpa en häst som är halt på tre ben som sin första häst?

Så smart var till och med jag.

Men det var faktiskt jag och Kolan, det gick faktiskt inte att undvika.

Dagen då jag fick order om att ta in han från hagen, göra han fin och sätta på transportskydd hade jag bara haft som min värsta mardröm, men nu var den ren verklighet.

Och det var hemskt.

Genom att försöka glömma Kolan gick jag på snabbt jakt ut efter att hitta en ny häst.

Som man nästan alltid gör när man förlorar något. Försöker hitta ett substitut för saknaden.

För nu var det ju faktiskt en sanning, jag skulle ha en egen häst.

Något jag aldrig hade trott ett halvår tidigare.

Då var det jag som var hästskötaren och den som hjälpte till med andras hästar när det inte hade tid och lust.

Det blev första bästa häst, Hrönn. Det söta och vilda fux stoet och kanske inte en perfekt första häst till mig.

Hrönnsan och jag hade absolut våra fina stunder, men det var inte alls som med Kolan.

Som Kolan har jag och Hrönn också en historia ihop, men inget jag tänker dra upp nu.

Hrönn blev skadad och jag fick ett erbjudande att byta ut Hrönn mot antingen en valack eller ett annat sto.

Hrönns ägare sa att jag skulle hämta den enda svarta valacken i hagen. Och det har jag ju skrivit om innan. Hur jag besviken försökte dra in en stor svart flodhäst från hagen.

Ville jag verkligen byta ut vackra Hrönn mot den där dunderklumpen?

Jag bestämde mig fort för Njördur, men också att jag bara skulle ha han som en träningshäst som jag skulle lära mig av. För då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna se Nödde som MIN häst och kunna tycka om han fullt ut så där som damerna gör i stallet om sina hästar. Att det inte finns något vackrare än deras hästar, ingen är så bra som dem, inga så fantastiska, köpa fina saker osv..

Nödde var bara ett objekt.

Jag tror jag och Njördur har gjort det mesta.

Han började med ett stort problem. Han kunde inte åka transport utan att hoppa över bommen i transporten.

Rätt jobbigt då han skulle åka en resa på 55 mil upp till Östersund.

Alla försök med att transportera Njördur slutade tillslut med en ambulansfärd för mig och en underläpp som aldrig mer kommer bli sig lik.

Det hela har slutat med att jag måste specialbeställa en lastbilstransport varje gång han ska någonstans.

Jag vill gärna inte synas, ta plats och vara till besvär. Bara going with the flow.

Njördur är motsatsen.

Alla vet vem han är, står alltid i vägen och har varit en pain in the ass för vaktmästrarna på skolan som har byggt om det mesta i hans närhet för att passa honom.

När han väl landade på Wången började han först med att bryta sig ut ur hagen genom att stoppa huvudet genom grinden och sedan lyfta av den från gångjärnen, piece of a cake!

När vaktmästarna sen satt en spärr vid gångjärnen la Njördur sig hals på grinden + hela hans 400 kilo tunga kropp på det och grinden bröts ihop och det var bara att traska ut.

Efter det fick vaktmästarna bygga en hage som var lika svår att bryta sig ut som från Kumla.

Efter det insåg Nödde att han inte ens ville gå ut från boxen. Varje morgon fick jag stå och piska och skrämma ur han ur boxen. Snabb reaktion har aldrig varit hans bästa sida. När han väl var framme vid hagen vägrade han ofta att gå in.

Jag provade med allt och mitt tålamod var inte stort på mornarna när det var kolsvart och minus tjugograder och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag satt mig förtvivlat i en snödriva. Men sedan om någon människa kom och ställde sig bakom honom gick han in snällt som ett litet lamm i hagen och bara blängde på mig, som att han pekade finger rakt upp i ansiktet.

Vem kom på att man kunde ställa sig i krubban i boxen och sedan inte komma på hur man kom loss så vaktmästarna fick lov att spika igen den. Så det blev den enda boxen med en parkbänk i? Jo, Njördur.

När det är snöstorm och alla hästar står med rumpan mot vinden finns det en som står åt andra hållet och håller upp läpparna och visar tänderna. Vem är det? Jo, Njördur.

Vem gör en kullerbytta i paddocken med ryttare på för att han är så koncentrerad på att kolla på hockeykillarna som tränar ute på vägen att han inte ser att det ligger bommar på marken? Jo, Njördur.

När alla hästar står och vill gå ut i hagen på morgonen ligger det en häst i boxen som vägrar att gå upp, vem är det? Jo, Njördur.

Vem vickar på öronen samtidigt som han dricker? Jo, Njördur.

När du själv står och väger dig på hästvågen smyger någon sakta bakom dig och ställer sig på den också så du får en chock av hur mycket du väger. Vem är det då som står bakom dig? Jo, Njördur.

Vem äter hellre pizzakanter än hö? Jo, Njördur.

På våran första tävling fanns det spiltor att sätta fast hästarna i medan man tittade på de andra tävlande. Det var bra tänkte jag och en kompis från stallet och satt fast våra hästar där.

Sedan när jag skulle värma upp inför tävlingen gick jag till stallet. Spiltan var tom. Till och med grimskaftet som Nödde hade suttit fast i var borta.

Ja, mitt hjärta dunkade hårt då.

Kollade runt och såg en stallgång som såg mer ut som andra världskriget och mitt i smeten stod Nödde och tuggade belåtet på mat han hade hittat.

Det är en gåta hur han kom lös från den superscoutknuten på så kort tid. Men ja, det är ju Njördur.

Men vem är det jag gillar allra bäst? Jo, Njördur.

Från att vara ett träningsprojekt som jag mer pratade illa om än gott har blivit till någon jag kan inte kan vara utan. Mitt tålamod har töjts till sina yttersta gränser, men jag har inte haft ett händelselöst hästliv och i det stora hela har det varit väldigt roligt. Men allt har sitt slut.

Och nu när jag känner att jag behöver en ny häst att utvecklas med hugger det faktiskt lite i hjärtat. För vem ska orka stå ut med honom? Vem har tålamodet till världens mesta häst? Jo, jag.

Jag ville bli isprinsessa när jag var liten, vad nu det innefattade. Men istället hamnade jag på en ridskola.

Egentligen var jag livrädd för  hästar och jag tvingade min pappa att göra i ordning ridskolehästen varje torsdag för annars tänkte jag då inte rida.

Jag fann väl att det var rätt kul med hästar ändå. Åkte till Stockholm International Horse Show med min bästa kompis och satt och gapade när de flotta islänningarna red runt till låten Popcorn i Globens arena.

Tänk att få uppträda i Globen! Vilken dröm..

Då hade jag ingen aning om att nio år senare skulle jag själv få vara med och uppträda i samma show..

Jag hittade två gamla hästar hos en snäll dam. Nästan varje lördag och söndag gick jag upp alldeles för tidigt för att cykla de 8 km för att borsta hästarna, ge dem en näve kraftfoder, mocka boxarna, fika hos damen och sedan cykla de 8 km hem igen.

Tillslut fick jag börja rida hästarna, men det är en annan historia.

Men jag förstår inte att jag fann något nöje i det hela.

Sedan bestämde jag mig för att sluta på ridskolan då jag hade hittat ännu en häst att ta hand om, Orka. Jag tror jag aldrig kommer att träffa en mer underbar eller klokare häst.

Orka var verkligen fantastisk och det är hon förresten fortfarande.

Då var jag sexton år och jag skulle börja gymnasiet till hösten. Men så blev det inte. Istället började jag jobba i ett stall.

Att äga en egen häst har alltid varit en dröm på avstånd. Visst har man suttit och dagdrömt efter man läst Britta & Silver, Klara & Star, Wendy, Min häst när man var mindre, men det släppte när jag blev äldre och mer realistisk.

Det har alltid varit något som de andra har, men inte jag.

Fast sen dök Kolan upp och det var nog där allting började ändra sig..

Kolan skulle bli min första häst, men på dagen D så visade det sig att han var halt på tre ben på vet.besiktningen. Det kändes som min värld gick under.

Kolan är verkligen en historia för sig i klass med en olycklig kärlekshistoria.

Efter besvikelsen med Kolan var jag alldeles för snabb att hitta en ny häst. Så det blev första bästa, Hrönn. Ett näpet litet fuxsto, med lika mycket vilja som hon var söt.

Som allt annat i det här inlägget är också Hrönn en berättelse för sig.

Allt slutade i alla fall med att jag fick lov att byta ut Hrönn mot Njördur som absolut är en historia för sig.

Efter att ha ägt Hrönn som var söt som socker fick jag en smärre chock när jag fick syn på Njördur.

Det fanns två svarta hästar i hagen, ett sto och en valack. Valacken var Njördur.

Jag visste att en av dom två svarta hästarna var väldigt fin tänk om det var han?

Så fel jag hade.

På det lerigaste delen av hagen låg en stor svart koloss och jäste i solen, kanske en strandad val. Jag satte på grimman och försökte dra upp honom. Sakta sakta började han röra på sig. Manen var kort och spretig, magen enorm och man brukar säga att hästar har en underläpp, men Njördur hade en haka, en haka som tog upp det mesta av ansiktet.

Vad hade jag gett mig in på? Det var mer flodhäst än ridhäst.

Mamma stod och skrattade när vi kom gåendes genom hagen, eller tja, jag försökte dra med mig Njördur in, ett väldigt tungt jobb.

Där i mellan Hrönn och Njördur hamnade jag på Wångens islandshästprofil. En vild chansning. Jag tittade aldrig på skolan, visste inte vad den egentligen handlade om, kanske var det tur? Utan jag åkte bara upp och började helt enkelt.

Under alla dessa år har jag drömt att få åka till Island, men det har också varit en tanke på avstånd. Egentligen något jag trott aldrig skulle bli av.

Men så hamnade jag där. Några kilometer utanför Varmalid hos Svenni och jag fick verkligen uppleva Island och dess hästar minst sagt.

Min sista praktik vecka på Wången gjorde jag hemma hos en ridlärare samt massör.

Det visade sig att hon var ridlärare på ridskolan där jag började mitt hästliv.

När jag gick på ridskolan såg de flesta upp till praktikanterna och tjejerna i stallet som hade egna hästar, de som hade jobbat på Island och de som gick hästubildningar m.m.

Och nu kom jag tillbaka som en av dom.

På varje lektioner blev jag presenterad som den hemliga gästen, tjejen som nyss är hemkommen från Island där hon ridit in unghästar, ni kan fråga henne allt för hon kan...

Det är inte så att jag ville ha en revansch, som en nördig high school elev som vill visa vad den har växt upp till. Utan jag tänker mera på vad oförutsägbart livet egentligen är.

Jag har uppnått de drömmar jag hade när jag var mindre och nu håller jag på att fundera ut nya mål och drömmar som jag ska uppfylla, men just nu har jag ingen aning om vad det ska vara.

Jag ogillar starkt lata, sega, handlingsförlamade människor och människor som inte kan hålla sig till sanningen och ljuger en rakt upp i ansiktet eller dom som tror att allt ska dyka upp framför näsan fixat och färdigt.

Bara räkna till tio, försöka andas och knyta nävarna. Visst är jag väldigt snäll, men ibland kan jag bli ruskigt förbannad.
Det är inte så att jag önskar dom en ond bråd död, men en spark i arslet tror jag inte skulle göra någon större skada.
 

so you pick up your asthma inhaler
and put it against your lips
and oh those lips I've loved
that I was dreaming of
they're so red and soft
I'm so sorry i couldn't love you enough
I'm so sorry that i'm leaving you
because i don't love you
I am leaving you
because i don't love you

Det finns skivor som man har så starka relationer till att det till och med ibland blir svårt att lyssna på dom. För att dom i sin tur kan påminna om andra relationer, som i sin tur också har en stark betydelse för en själv.
Det får mit outsökt att tänka på Night falls over Koterdala och året 2009 och följdfrågan är....

Ja, det här är en sån där sentimental  och rastlös kväll då jag redan powernappat på spikmattan och vaknat upp igen för att vara nostalgisk (=töntig och patetisk).

Men det är inte så att jag sitter och längtar tillbaka till den tiden.
Jag vill bara ha en ny sådan tid med ett litet annat innehåll och slut.

Ännu ett mästerverk.
http://www.youtube.com/watch?v=OODVK5ThWIE

Försöker ignorera att det bara är moln på himlen, att det är kallt ute fast man ligger med kläderna på, att det är strömavbrott, att isen fortfarande ligger på sjön, att det inte finns något att göra ute i vildmarken genom att ta ännu en piggelin från mitt 15pack och låtsas som att livet är underbart.
Funderar också på att beställa hem mitt efterlängtade adidasställ och trösta mig lite för att helgens planer inte blev av.

Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 på initiativ av Andra internationalen , bland annat till åminnelse av Haymarketmassakern 1886

1890 - Blir första maj en dag med internationella manifestationer i Europa där kravet på åtta timmars arbetsdag återkommer..

http://sv.wikipedia.org/wiki/Helgdag

Lärarna slutade tidigt igår torsdag och lämnade skolan förgått tills på måndag. Vi med jour har tvingats kvar, som tur behöver vi varken köpa mat på Ica i Nälden eller betala för wärdshusets dyra helgmat. För skolan lyxar till det och vi blir bjudna på mat, det känns fint.

Det är ju lite märkligt. När det är eliltoppshelgen försvinner nästan hela skolan ner till Stockholm och de som är kvar får jobba i stallen med lön.

När det är första maj blir vi tvingade att vara kvar.

Vad jag vet så är första maj en mer rödare dag i min kalender än vad elitloppshelgen är?

Wången i ett nötskal.

När det är vanlig helgjour måste helgerna bums vara inne klockan två och hästarna ska tränas mellan 10-14 för sen finns det inga lärare kvar på området. Det är ju tur att de tänker på våran säkerhet.

När det är lov finns det ofta inga lärare här och hästarna får gärna vara ute lite längre + att det ska tränas varje dag.

Jag får det inte att hänga ihop..