Fröken Larsson

Ja det var tänkt att jag skulle åka upp med min häst till Wången i lördags, men saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Gick upp tidigt på morgonen, packade in alla väskor i bilen och begav oss mot stallet. Njördur gick lugnt in i transporten och han verkade vara skapligt lugn där inne.

Vi sätter oss i bilen, startar datorn som är kopplad till en kamera i kärran. Njördur tuggar på sitt hö och verkar inte klaga, plötsligt dyker två hovar upp i bilden och jag kastar mig ut genom bildörren, öppnar lilla dörren och ser min stora bäbis hängandes med frambenen över bommen, yeees! Vad gör jag nu? Tänk! Vad har vi lärt oss på hälsa & sjukvårdslektionerna.. BREMSA!  Men vart fan är bremsen? I sadelskåpet som ligger så fint inpackat i bilen. Nyper tag i den gigantiska nosen och försöker lugna honom. Får lös honom från grimskaftet och nu gäller det att få ner bommen som hade gängat fast alldeles. Men på något vis blev Njördur fri och vi kunde starta resan igen. Efter ca 10 meter så dör datorn och vi får stanna och får ordning på den. Så ska pappa starta bilen och den går inte i gång! Kan det bli bättre? Men efter ett tag ger den sig och vi rullar framåt igen.

En mil rullar på och jag sitter och tittar på skärmen och det känns som världens skräckfilm, nästan värre än Hostel. Ska Njördur hitta på något igen? Eller har han lärt sig av sitt misstag?

Pappa säger: Det här går ju fint, en mil har gått nu har vi bara?.

Pangboomkrasch! Njördur har hoppat ännu en gång.

Men denna gång hänger han nästan livlös över bommen. Jag ser bilder i mitt huvud på när en av hästarna på gården jag jobbade på för något år sen fastnade i en box och var nära att ge upp.

Nu måste det gå snabbt, men fast än Nödde är en liten bäbis är han tung och stark. Tillslut vaknar han till, men inte särskilt samarbetsvillig och jag bli knäade av honom under hakan. Smärtan när tänderna slår ihop kändes inte så mycket då, men när nästa smäll kom och jag dunkar i transportväggen, flyger ut ur dörren och ner på gräset. Vet inte riktigt vad som hände för allt blev ljust och suddigt. Vaknar till i gräset spottar och hostar blod. Hör pappa ringa en ambulans och tjejen som har stallet.

Får prata med en ambulanskille som ställer tusen frågor, men han glömde att fråga vart vi var, får prata med en sjuksköterska som ställer samma tusen frågor igen.

Ambulansen kör fel, men på något sätt löser det sig och dom hittar oss.

Ambulanskillen kommer fram och presenterar sig som Mattias eller Markus, men på tröjan stod det Yvonne klart och tydligt så jag blev lite fundersam..

Blev lagd på en brits inlindad med stödkragar och en massa band så jag inte kan röra mig och bilen far iväg i hundratrettio mot Falun.

Under färden pratar Markus/Mattias/Yvonne om hur vi ska göra hästkorv av Nödde och slänger in ett Alla tiders på grovt dalmål i var och varannan mening.

Väl framme på sjukhuset ställs de tusen frågorna om och om igen och jag blir skjutsad till röntgen och får ligga under någon konstig maskin.

Sen får jag vänta i en sal med den extremt obehagliga stödkragen och fastspänd i en märklig madrass. Tiden går och en doktor kommer och säger att det ser fint ut på plåtarna och jag får spännas lös, men en ortoped ska komma och kolla på mjukdelarna i min nacke om någon timme. Skönt att komma loss från hemskheterna och jag beger mig till toaletten för att skölja mitt hår som har blivit helt rött av allt blod, inte särskilt trevligt.

Timmen, blir två timmar och de två timmarna hinner bli sju innan ortopeden dyker upp. Hon känner på nacken, bryr sig inte om när jag säger att munnen känns helt sne. Skriver ut smärtstillande och sen får jag åka hem. Ja och där tog äventyret slut.

Stannade på donken för att käka lite, kände mig som världens pundare där jag kom intraskande och halvhaltande  med plåster och stickhål i armen, håret som såg ut som det hade fått en elchock med blodslingor i, läpparna svullna och blodiga och ögon som aldrig verkade ha fått sömn..

Åt lite och sen körde vi hem till Njördur för att klappa lite på honom och berättade han nu skulle han allt få åka lastbil upp i stället och slippa en otäck transport. För jag förstår honom faktiskt. För när jag låg där i ambulansen, visste vart jag skulle och ungefär hur lång resan skulle ta kändes det ändå obehagligt och jag ville ut.

Och då om man tänker på honom som inte förstår alls vad som händer och står där och det låter och far och marken känns ostabil och alla polarna är borta. Då är det väl inte så konstigt att man vill ta sig därifrån?