Fröken Larsson

Nu är jag här på Wången och Los Snipurs är återförenade. Dock är vi rätt opepp på den här vintern. Igår när vi skulle åka till Östersundstravet hade vi halsduk,vantar och massor av kläder på oss och det är augusti! Vad ska vi ha på oss i december?
Just nu är klädkoden på wången skor (eller gympadojjjer för oss dalkullor), gummistövlar vid behov, mirastrumpor, teamsportiamjukisar, munkis från h&m eller något liknande och wångenvinterjacka. Helst skulle vi vilja ha mössa och vantar på oss också men det känns för tidigt fast det är ju september om några dagar så...

I måndagksväll hade vi kvällsfika på wången vis på Karinas rum, det var  trevligt och bullarna smakade bra!

Ja det var tänkt att jag skulle åka upp med min häst till Wången i lördags, men saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Gick upp tidigt på morgonen, packade in alla väskor i bilen och begav oss mot stallet. Njördur gick lugnt in i transporten och han verkade vara skapligt lugn där inne.

Vi sätter oss i bilen, startar datorn som är kopplad till en kamera i kärran. Njördur tuggar på sitt hö och verkar inte klaga, plötsligt dyker två hovar upp i bilden och jag kastar mig ut genom bildörren, öppnar lilla dörren och ser min stora bäbis hängandes med frambenen över bommen, yeees! Vad gör jag nu? Tänk! Vad har vi lärt oss på hälsa & sjukvårdslektionerna.. BREMSA!  Men vart fan är bremsen? I sadelskåpet som ligger så fint inpackat i bilen. Nyper tag i den gigantiska nosen och försöker lugna honom. Får lös honom från grimskaftet och nu gäller det att få ner bommen som hade gängat fast alldeles. Men på något vis blev Njördur fri och vi kunde starta resan igen. Efter ca 10 meter så dör datorn och vi får stanna och får ordning på den. Så ska pappa starta bilen och den går inte i gång! Kan det bli bättre? Men efter ett tag ger den sig och vi rullar framåt igen.

En mil rullar på och jag sitter och tittar på skärmen och det känns som världens skräckfilm, nästan värre än Hostel. Ska Njördur hitta på något igen? Eller har han lärt sig av sitt misstag?

Pappa säger: Det här går ju fint, en mil har gått nu har vi bara?.

Pangboomkrasch! Njördur har hoppat ännu en gång.

Men denna gång hänger han nästan livlös över bommen. Jag ser bilder i mitt huvud på när en av hästarna på gården jag jobbade på för något år sen fastnade i en box och var nära att ge upp.

Nu måste det gå snabbt, men fast än Nödde är en liten bäbis är han tung och stark. Tillslut vaknar han till, men inte särskilt samarbetsvillig och jag bli knäade av honom under hakan. Smärtan när tänderna slår ihop kändes inte så mycket då, men när nästa smäll kom och jag dunkar i transportväggen, flyger ut ur dörren och ner på gräset. Vet inte riktigt vad som hände för allt blev ljust och suddigt. Vaknar till i gräset spottar och hostar blod. Hör pappa ringa en ambulans och tjejen som har stallet.

Får prata med en ambulanskille som ställer tusen frågor, men han glömde att fråga vart vi var, får prata med en sjuksköterska som ställer samma tusen frågor igen.

Ambulansen kör fel, men på något sätt löser det sig och dom hittar oss.

Ambulanskillen kommer fram och presenterar sig som Mattias eller Markus, men på tröjan stod det Yvonne klart och tydligt så jag blev lite fundersam..

Blev lagd på en brits inlindad med stödkragar och en massa band så jag inte kan röra mig och bilen far iväg i hundratrettio mot Falun.

Under färden pratar Markus/Mattias/Yvonne om hur vi ska göra hästkorv av Nödde och slänger in ett Alla tiders på grovt dalmål i var och varannan mening.

Väl framme på sjukhuset ställs de tusen frågorna om och om igen och jag blir skjutsad till röntgen och får ligga under någon konstig maskin.

Sen får jag vänta i en sal med den extremt obehagliga stödkragen och fastspänd i en märklig madrass. Tiden går och en doktor kommer och säger att det ser fint ut på plåtarna och jag får spännas lös, men en ortoped ska komma och kolla på mjukdelarna i min nacke om någon timme. Skönt att komma loss från hemskheterna och jag beger mig till toaletten för att skölja mitt hår som har blivit helt rött av allt blod, inte särskilt trevligt.

Timmen, blir två timmar och de två timmarna hinner bli sju innan ortopeden dyker upp. Hon känner på nacken, bryr sig inte om när jag säger att munnen känns helt sne. Skriver ut smärtstillande och sen får jag åka hem. Ja och där tog äventyret slut.

Stannade på donken för att käka lite, kände mig som världens pundare där jag kom intraskande och halvhaltande  med plåster och stickhål i armen, håret som såg ut som det hade fått en elchock med blodslingor i, läpparna svullna och blodiga och ögon som aldrig verkade ha fått sömn..

Åt lite och sen körde vi hem till Njördur för att klappa lite på honom och berättade han nu skulle han allt få åka lastbil upp i stället och slippa en otäck transport. För jag förstår honom faktiskt. För när jag låg där i ambulansen, visste vart jag skulle och ungefär hur lång resan skulle ta kändes det ändå obehagligt och jag ville ut.

Och då om man tänker på honom som inte förstår alls vad som händer och står där och det låter och far och marken känns ostabil och alla polarna är borta. Då är det väl inte så konstigt att man vill ta sig därifrån?

Daniels eviga tjat om att vi går på en travskola och måste titta på ATGlive 24/7, en viss tjejs vulkanutbrott som inte ens SMHI kan varna för, Thords tredje läpp, sunkiga hösilagesluktande mjukisar, Wärdshuset mer eller mindre märkliga mat, osorterad post som man bara vill få sorterad innan lunch, strömavbrott, pasta pesto, frostskadat ansikte, rastlöshet och tristess, alldeles förtidiga jourmornar i ett iskallthelvete, wångenvinterdepp, isgator som bara är gjorda för att halka sönder sig själv, snö, snö, snö och åter snö i alldeles för stora mängder, stormväder (det slutar blåsa när isen lägger sig över sjön, jo tjena!), filmer man kollat på femtioelva gånger,  konstigt hästfolk och deras idéer, Alsenbuans extremt stora utbud (glubbor, shampiner, drycka, isberrysallad?), längtan hem (tillslut vet man inte vilket håll som är hem längre, norr eller söder?), Pistvakter från Järpen med rutig flanellskjorta och träskor som man bara trodde fanns på film, längtan efter en helg på ett spa eller bara ett varmt bad, höra Martin och hans enda cd-skiva dunkades i väggarna dag som natt (tur att han har flyttat till D-huset, sov gott där uppe!), När man märker att ens gummistövlar inte är vattentäta när man står fast ute i en lerig hage med två hästar som vill gå åt varsitt håll, rummet som känns som Thengills box efter en jourvecka, att gå ner en söndagsmorgon för att ta en lugn frukost och mötas av skrikande små barn innan man ens öppnat wärdshusdörren, ligga upp på sitt dystra tysta rum med feber och förkylning som ett niagarafall, när Karin Ranefall kommer dragandes med någon som ska börja på Wången om något år och bara är här för att kolla läget och säger till oss: Tjejer kan ni inte berätta varför man ska gå på Wången?

Ja då står det still.

Jag är frustrerad, förtvivlad, fundersam, förrvirrad och andra konstiga ord som börjar på F och såklart andra bokstäver med, men mest för att jag är flicka,tjej,kvinna..
Hur fan kunde världen bli så här? Hur kunde det ske?

Bränn behån och god eftermiddag!