En sista.
En till lista och jag börjar inse att jag måste komma på några vettiga saker jag vill göra i mitt liv. 1.Äga en egen häst2. Uppträda på Globen International Horse Show
3. Bada i Blå Lagunen (överskattat jag vet)4. Åka till Island
5. Besöka Neuschwanstein Castle
6. Och en töntig självklarhet, inte fira en alla hjärtans dag själv. (Egentligen kände jag inte behov av att skriva det där, är jag sjuk? Okej, kanske att få säga jag saknar dig, puss. i telefonen, men inget mer och det har jag ju ändå fått säga förut)
7. Ha en egen fotoutställning (ska försöka återuppta det arbetet inom en snar framtid)
8. Hoppa fallskärm
Flashback
Gånger jag grät på Island:
När jag hade smörjt in min stackars rumpa med Icepower och sedan kom på att jag glömt stoppa i linserna, aooouuww! Fick en gratis ögonmuskelbehandling och började se världen lagomt framemot eftermiddagen och lärde mig att inte underskatta Icepowers effekt.
Gånger då jag ville gråta på Island
När jag genom Svennis instruktioner skulle lära Penní att stanna genom att styra in i en farlig vägg med utstickande vassa saker.
Det enda som stannade och bokstavligen fastnade på väggen var mina bästa ridbyxor.
Snäll svensk som man är sa jag inte att det var någon fara och att jag säkert kunde laga dom själv medan jag tittade ner på den gigantiska revan, kände kylan som blåste in och tänkte på de där studiebidragen som gått åt för att köpa dom.
Men var samtidigt lite lättade att inte mitt ben gick helt av och fick ligga bredvid det döda hästbenet i andra hörnet av paddocken. Lite tur har jag ju ändå alltid.
And if it aint positive vibrations, than it'll have to go
Det känns som livet börjar rulla igång efter en mörk vinter. Jag har fixat mig en kalender så jag kan börja organisera den lilla tiden i skolan som är kvar och börja planera min framtid som närmar sig.
Visst finns det en hel del saker som påverkar mitt leende på läpparna och jag vill inte riktigt le ända upp till öronen och ta ut för mycket i förskott. Men mmmm vad jag gillar allt just nu.
Han hette Banana Joe och kostade sju kronor
Jag minns hur pappa och jag gick och köpte glass på Affe's.
Att springa i första vårsolen, ramla på gruset och få skrubbsår på knäna
Regniga söndagar i soffan med Vita Stenen på video
Hur viktigt att det vara att äta mellis och sitta på stolen vid rätt namnskylt
Tuschpennor, jordgubbskräm och pärlplattor
Packa ryggsäcken rätt och komma ihåg gympapåsen med Mimmi Pigg
Mimmi som sen blev töntig i mellanstadiet samtidigt med cykelhjälmen
Men min mamma säger...
Lyssna på kassettband tills ögonen blev för trötta och tandfen kom med guldpengar
Låna böcker på biblioteket och klättra högst upp i träden
där man hade utsikt över hela världen
Dansa tryckare och skriva frågachansbrev med den finaste röda pennan
Korvgrillning och friluftsdagar
Läxor, prov och engelskaglosor
Mönstrade kalasbyxor, tippen och kanske ryska posten
Kloret i ögonen och kampen om simborgarmärket
Blockflöjtslektioner och benbrott
Mammas trygga famn och hårda smällar i dörrarna
Cykla runt kvarteret, plocka liljekonvaljer och köpa bugg för en femtioöring
Allt det där är över nu
Vad ska du bli när du bli stor?
Isprinsessa
Allt är konstigt, men Stuguvägen förstår
Pat spelar hc, ropen synkar musiken
Och jag är lycklig
Hur vi står och tittar ner
"kom hit" skriker dom,
"så vi kan spöa er"
Förfest fest efterfest
Samma personer, samma sak igen
Ett selektivt urval, kan man kalla det
Eller begränsat umgänge
För vi är allt som finns
Tålmodig och unik delfinskötare söker jobb
Visst vi har kommit till rätt många klarheter ändå när det gäller vår utbildning och annat.
Till exempel fick vi reda på när vi tog vårat sista klassfoto nu i trean att vi gick ett specialutformat naturbruksprogram.
Tidigare har man bara sagt Travskolan Wången lite för snabbt när någon frågat vilket program man går.
Jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter mötet ändå, mest att jag fick ännu ett starkare sug efter sol och grönt gräs och återupptog mitt fantiserande om att få bli en isprinsessa.
På kvällskvisten packade jag och Emma bilen med skidor och allt sånt där för att senare bege oss ut i Alsens skogar. Tanken på att vi knappt vågade hoppa ur bilen efter stött på tre psykopatiska rådjur klarade vi oss rätt bra i elljusspåret, men något vasalopp blir det inte.
Stormy weather
Känner mig slut. Så där trött att man varken orkar reagerar, bry sig eller tänka.
Jag vet inte om det är för att vi fått alla kanaler i allrummet och att allt zappandet har tagit luften ur mig.
Eller att de tidiga jourmornarna från förra veckan har tagit ut sin rätt.
Lite av tröttheten och den lätta irritationen kan nog bero på att en utav de små plastsakerna som gör att prislappen och klädesplagget sitter ihop har bosatt sig under min Ä-tangent.
Nä jag vet inte vad, det är som Katrina blåst rakt igenom mig. Det är nog lite mycket just nu.
Tone B kan du inte guida mig igenom stormen?you're my light
Wången följer strömmen och köper lågenergisparlampor till alla rum. Dock är det inte fullt så moderna att de köper lampor som ger fullt lyse. Utan de köper lampor som gör att rummen blir till en mörk suddig dimma. Finns ingen risk att det behövs solbrillor på rummet fast än de lyser åtta lampor i rummet plus en adventsljustake i fönstret.
Räcker det inte med att man famlar runt i mörkret bland framtidsplaner, tidiga jourmornar och meningen med livet?Men så klart vill Wången alltid vara ett steg före i allt, vi är ju trots allt eliten, inte att förglömma.
Så därför tar skolan bort kårhusets solarium.
Resultat:
Eleverna blir blekfisar och mår dålig av sina vita hy att de ligger inne på rummen och deppar och äter godis. Därmed lyser eleverna själva upp sina rum med sin vitlysande kroppshydda.
Och inte bara det.
Vem vill ta studenten när man själv är vitare än klänningen? Ingen.
Så då vill inte eleverna sluta skolan och därmed kommer dom bli fast i Norrland för alltid.
Välkommen till Prison Wången!
Två sidor av allt
Jag vill inte skryta, men jag känner mig stolt över mig själv.
Jag fick högsta betyg i instruktörskunskap.
Ett mvg har aldrig varit något man vill nämna, inget speciellt.
Men fan, nu kan jag ju säga att jag är bra på något!
Hålla i min nyinköpta termoskopp med värdighet.
Vet att jag bär upp euro-star jackan med en riktig ridlärarrygg.
Men wow vad tufft!
Stå ute sena kvällar året runt, antingen frysa tårna av sig eller bli hes av sand och damm i halsen.
Skrika order i en stormig paddock och försöka kompromissa med dryga kids.
Larsson du har verkligen lyckats!
Bend over baby!
Det behövs inte.
Jag ligger redan här på magen, vickar på tårna och har Beckham över mig.
Lite som en strandad val och kan inte röra en fena.
Okej jag ljög, jag kan ju skaka på tårna.
Det börjar bli okej, uthärdligt.
New pollution
Put on your amazing leotard and learn all you should know
Gotta make way for the new pollution
It's gonna be a hairspray revolution
Life left you only seconds to play
"Min häst blir lätt seg - är han kissnödig?"
Jag har en unghäst på fyra år, han är stor och snäll. Han är underbar att rida och jättesnäll men när vi har ridit ett tag så kan han sega till. Jag undrar om det är för att han blir kissnödig? Eller är det något annat? Han vägrar att kissa när man rider utan verkar hålla sig tills han kommer in i boxen. Hur ska jag göra, det är ju inte kul för hästen om han är kissnödig och måste arbeta?
Heja Sverige gott humör skjortan hänger utanför!
Vad är det för någon som klarar av att dricka whiskey som en stor stark karl, äta fårskallar som ett tyskt monster, rida rodeo som cowboysarna, somna på en spikmatta som en svärdslukare, tämja barn som Supernanny, ge chokladmassage och har en vilja av stål? Kan det var den där Larsson månntro? Hon skulle jag vilja lära känna...
Ja jag håller på med själv pepp och tror att jag skulle behöva en tuff t-shirt och ett bra blandband för att komma i form.
Kill Gruschenka! Jag vill inte vara tablettmissbrukare längre.
Att gå till människor och berätta hur det ÄR med mig har varit en stor del utav mitt liv, det känns så i alla fall. För allt för ofta vill inte min kropp fungera. Läkare, akupunktörer, sjukgymnaster, psykologer, naprapater, kuratorer, kiropraktorer, massörer, akupressörer, polärterapeuter...
Jag är så väldigt trött på att gå och berätta det dåliga om mig, att aldrig få säga att det är bra, att aldrig ens behöva gå dit.
Idag åkte jag till sjukhuset igen.
Ja som sagt gillar jag inte det, jag har tappat förtroendet för det helt enkelt.
Jag försökte ge Doktor Gruschenka en ärlig chans och berättade om den där jävla höften som oturligt nog hamnat på min kropp.
Gruschenka nonchalerade mig helt.
Jag behöll mitt lugn och min kyla, fick lov att stoppa handen i fickan för att inte vilja slå till hennes fula kind.
Sen den vanliga orden: Ta av dig kläderna så jag får se då!
Som en liten hund med svansen mellan benen får man dra av sig jeans och snöra upp skorna.
Stå halvnaken i 60W ljus och bli granskad av en doktor som inte tror ett ord på vad du säger.
Det går att böja min kropp hur som helst, överrörlig kallas det. Men för en doktor är det ett tecken på att man är frisk. Att man känner smärta räknas inte.
När Gruschenka säger att min smärta är ospecifik och det känns som min kropp ska gå av på mitten p.g.a. av smärta, ja då kokar det lite inombords.
När hon sen säger att jag ska äta smärtstillande råkade jag visst ha provat alla sorter som Gruschenka hade på sin meny, ha! Dessutom vänder sig min mage ut och in bara jag lägger en tablett på min tunga för tillfället, men det trodde inte hon på. Va fan ska jag spy i ansiktet på dig kvinna?
När hon säger att min (bästa) naprapat bara säger strunt som inte hon förstår tar jag upp handen ur jeansfickan och knyter näven.
När hon sen tror att jag ljuger för att jag säger att jag har sportlov en vecka senare än barnen i Dalarna är det droppen. Jag besökte väl inte sjukhuset för att diskutera att skolorna i Sverige har sportlov olika veckor.
Schmack! Hoppas du sätter på dig boxningshandskar och tandskydd nästa gång vi ses Gruschenka! Ciao!
Gruschenka får mig att känna mitt rätt jag. En värdelös liten skit som borde sättas i en rullstol och sedan skjutas ner för en jävligt lång och brant trapp. Men innan jag dör, sparka hårt på Gruschenka eller förresten skjut henne i knät, båda två!
Välkommen hem!
Provat att ligga på en spikmatta idag.
En okänd fransman skickar kärlekssms till mig
och Old Betty rullar nästan på.
Det är måndag
och idag ska jag börja mitt nya liv..
Ett & Noll
Det är helvete och himmel
Är marginalen eller mitt
Det är sömnen eller svindel
För mig är det ont och gott
Det är allting eller inget
Det är kyssar eller spott
Det abstrakta eller tinget
För mig är det dag och natt
Det är solen eller månen
Det är tårar eller skratt.
Norra Nordland eller Skåne
Du famlar omkring utan koll
Mellan ett och noll
Ibland når man ända fram
En vän läste upp ett två år gammalt citat från en tidning.
"..nu vet jag mer än nånsin att jag vill hålla på med det här" säger Caroline Larsson efter föreläsningen.
Jag kommer ihåg det och jag kommer ihåg peppen inom mig.
Mitt intresse för hästar finns kvar, visst har det varit ett brinnande intresse. Men det svalnar ihop med min svaga kropp.
När jag jobbar med en häst och smärtan känns, tar över kroppen och sen mitt huvud försöker jag bita ihop.
Då tänker jag
Jag har nog inte ont, rid på! Det är bara en dum ursäkt för att jag inte lyckas helt med min ridning.
Sen tänker jag och mitt sunda förnuft
Om det egentligen är ca tre månaders väntetid till min naprapat och jag får tid efter fem dagar och sen blir tillsagd att jag bara får ligga eller stå upp.
Då kanske det är lite fel på mig trots allt? Okej att säga aj! och hoppa av hästen..
Livet kan kännas orättvist ibland, men jag ska vara glad. Jag har inte behövt amputera benet, jag sitter inte i rullstol eller bor i Afrika.
Men visst känns det jobbigt. När jag känner hur jag försöker ta mig ur bilen på ett skapligt smidigt sätt. När mamma måste packa runt mig med kuddar och värmedynor i sängen för jag har så ont att jag knappt kan röra mig (det är ju jag som ska ta hand om mamma och inte mamma om mig). Att hela tiden känna efter att min fot fortfarande kan röra sig och att mitt ben inte är förlamat (jag är så sjukt rädd för det hela tiden, att inte kunna känna mitt ben).
Det är lätt att gräva ner sig i sitt eget elände. Som ett stort täcke man kan krypa under, skylla på att man inte kan gå upp och fånga dagen. På något vis är det en liten trygghet.
Men jag försöker verkligen inte fastna i den där oändliga sovmorgonen.
Det är svårt att komma på något nytt intresse när jag har hållit på med hästar sen jag var fem år. Men visst finns det andra saker i livet, bara ge det lite tid (för tid har jag ju verkligen gott om, Caroline du är ju bara 19 år..)
Oh happy day, fast det känns så tungt när jag känner att min kropp inte orkar med som förut och jag inte ens fyllt tjugo.
Jag hatar att ligga still.
Is it truuue, is it oooover...
..det isländska bidraget till eurovision har verkligen fastnat..
Jag vet inte om jag lämnar Island som en blivande deltagare till Fear Factor eller bara värd att få ligga på soffan en vecka.
Innan resan tänkte jag att all oreda i mitt huvud skulle klarna. Att efteråt skulle jag veta precis vad jag ville göra med mitt liv.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Jag vet att jag är väldigt många nya upplevelser rikare och har en hel del erfarenheter mera, några märkliga kroppsdelar svalda och ett jobb väntandes på mig nästa år, mer än så vet jag inte.
