Fröken Larsson

När jag blir stor vill jag bli en tuff gubbe som kör grävmaskin. Det är så respekt ingivande. Jag vill bli stark. Kunna lyfta ett tungt skrivbord och bära upp det för en smal lång spiraltrappa, precis som Henriksson gör och förresten vill jag ha lika arbetsbyxor som honom också. Jag har blivit så fascinerad av muskler de senaste dagarna. Sen vill jag ha ett körkort, ett passerkort till Bruket och inte bli kallad för söt. Visst det är bra att vara söt. För då om man kan köra en röjsåg samtidigt som man är söt och en tant ser på får man säkerligen ett glas päronsaft utan socker såklart och om man har tur och är extra supersöt kan man få ett vaniljkex också. För det är hemskt tröttsamt när en kund kikar på en extra gång och säger, jaså är det kvinnlig arbetare idag och tittar skeptiskt på berget av flyttkartonger. Eller när de kliar sig på hakan och funderar på om jag och min medarbetare verkligen ska kunna lyfta den stora bokhyllan. Bara står och räknar ner tills vi ska tappa den. Kan verkligen sommarjobbare hantera en häcksax?

Det är just därför jag vill bli den där mannen i grävmaskinen som alla tror på och dom vet att han kan klara allt, man behöver liksom inte ens fundera på om han kommer misslyckas.
Fast nej, en tuff brud i en lyxgrävmaskin. För jag klarar ju faktiskt de jobb jag får fast än jag inte är GIG (gubben i grävmaskinen). Girls kick balls babe!! oyeaaaah

Nu har jag jobbat som vakt på Bruket, och att få betalt för att bara stå och kika på gubbar vars snus som har spridit sig lite för mycket ut över tänderna och har ett dåligt förråd med raggningsreplikers passerkort kan ju tyckas vara piece of cake. Stå still och få lön liksom. Men det suger verkligen. Att bara sitta still och få damm i ögonen, solsting och enda underhållningen är gårdagens Dalademokraten är inte min grej. Jag satt bara och väntade på att någon skulle komma och hälla något gift i mitt kaffe (okej, jag hade inget kaffe, men om jag skulle haft) så att jag skulle tuppa av så att det skulle bli fritt fram för fångarna på Prison Bruket att rymma. Det hände ju tyvärr inte något sånt spännande medan jag satt där, inte ens en skymt av Michael Scofield. Besviken var bara förnamnet.

Annars har det varit en trevlig vecka om man bortser från min dag som vakt (okej, jag jobbade en timme som vakt). Glidit runt med egen privatchaufför och haft trevliga arbetsuppgifter, men slitit har jag! Tro inget annat. Blod, svett och tårar.


Sen fick jag höra så här i efter hand att jag var betydligt trevligare som vakt än min kollega. Det är ju kul att få känna att man är trevlig när man sitter på en lastpall och bara vinkar till folk. Det värmer verkligen...
Fast anledningen till att jag var trevlig var nog att min kollega var en kille och det var männen i lastbilarna som röstade fram mig som den bästa vakten...Suprise..

När det inte pratas om grabbiga saker, crosscyklar, grävmaskiner, och sånt där på jobbet så är samtalsämnet förhållanden och allt annat som hör till.

Jag känner mig inte ensam. Jag har ingen längtan efter att få gå och handla bestick på IKEA medan jag håller min kille i handen och jag är inte avundsjuk när min matlåda inte är lagad av min pojkvän.

Jag känner bara att jag inte har något att tillägga i samtalsämnet och jag är bara så less på att höra om möhippor, vilken färg man kan ska ha på inbjudningskortet till bröllopet för att få den rätta stämningen, kommer våran dotter vilja ha en häst när vi bor på landet och hur ska det gå när min fru är allergisk, att ens pojkvän knappt kan koka makaroner, gemensam semester, sambos, särbos, hyreskontrakt, renovera lägenheter, vad ska vi laga till middag älskling? gravida fruar och nervösa pappor, vart ska jag tatuera in mina barns namn?

Jag är inte avundsjuk eller bitter så nu ska jag försöka anpassa mig efter jobbarkompisarna och beställa ett 2månadersjubileum att fira med min låtsas pojkvän från longlastingrelationships.com så jag hänger med i diskussionerna i fikarummet. Ska jag köpa rosor eller tulpaner? Röda eller gula? Överraska eller låta det vara? Jag måste rådfråga mina kollegor imorn...

Kände verkligen att jag borde skärpa min diet när en super vältränad och solbränd tjej dök upp på jobbet på morgonen. Jag kände mig som grodan Boll när jag stod jämte henne. Tankarna på att jag bara vill begrava mig i en snöhög med mina fodrade Tretorn på försvann inte från min hjärna. Och självklart när man är snygg är man trevlig. Inte som vissa andra som varken har en utsida eller insida att skylta med. Sen funderar jag starkt på att sluta med mina ppiller för idag höll tårarna på att välta över ögonvrån när jag lyssnade på sommarlovsradion. Normalt? Näääää. Haha. Vad är det med mig egentligen? Det var ungefär samma som när det intervjuade vinnaren av Lilla Elitloppet, men då var jag bakis och jävlig, så där hade jag något att skylla på. Sen när jag dyker ner i snöhögen kommer jag ju att leva i celibat. Mina Tretorn vet att jag älskar dom. Så jag behöver inte visa någon extra kärlek till dom. Kanske en klapp eller två, så det kvittar ju liksom.

Men självförtroendet och en del av självkänslan dök upp igen när jag vann utlsagspokern på frukosten i fikarummet och sen slapp jag ju blanda den satans kortleken.