Fröken Larsson

Jag funderar allvarligt på att skriva en bok om mitt andra liv. De där livet alla pratar om, men som jag inte har en aning om.

Som att jag kan ha umgåtts med en människa under en viss tid under dygnet. Det lustiga är bara att vi har varit cirka hundra mil ifrån varandra. Och som alla vet är det rent utav sagt omöjligt att kunna umgås då om man inte använder något av teknikens under.

Eller ord som aldrig ens vilat i min mun kan andra citera ordagrant.

Visst är det märkligt?

Det här påminner mig väldigt mycket om filmen kuratorn i skolan visade min klass när jag gick i sjuan.

Två pojkar ska dricka för första gången, dom är väldigt inställda på att bli fulla. Omedvetna om att det bara är cocacola i flaskan blir de aspackade.

Bara för att det tror något som tillslut blir sant i deras värld.

Att intala och berätta för alla något man tror som man tillslut tror är sant när man säger det till någon för man har sagt det så många gånger.

Livet här uppe i norrland är sig likt.

Man går med alla kläder man kan finna i garderoben och fast än det fryser man näst intill ihjäl när man stoppar ut foten genom dörren.

Så man frågar sig själv, vad ska jag ha på mig när det kommer bli fem gånger så kallt? Dunno

Kurser kommer och går. Man känner sig inte alls underskattad och bortglömt. När det är uppdukat fint till dem och små lappar överallt där det står hur deltagarna ska utfodras med fika 3 gånger i halvtimmen, motioneras med skidresor till Åre och ta det lugnt i den fina bastun. Se bara till att det inte överanstränger sig när de lyfter glaset till munnen. Haha nej jag är inte bitter. Jag sitter så nöjt och försöker hugga mig igenom stekfläsk med löksås och ler,

yummie!

Ja dagarna rullar på och jag känner mig fortfarande lika sexig när jag har mitt hovslagarförkläde (ja själva ordet är ju inte så snyggt) och går lös i skohallen, kan bara inte hjälpa det. Känner mig lika förvirrad när jag får kryptiska bakdelsmeddelande av en viss i personalen och lika förvirrad och förvånad när en annan ger råd om mitt liv och när vi pratar om gamla gemensamma minnen som vi vill återuppleva. 

En utav mina absolut käraste vänner befinner sig på andra sidan jordklotet för tillfället. Hon flög iväg i september och återkommer i augusti nästa år. Jag har inte tänkt på det särskilt mycket tanken på att jag har bott hemifrån i 4 år och vi har klarat oss bra ändå. Det låter ju hårt, men jag har inte tänkt på det så mycket. Facebooks uppdatering ligger ju före det mesta också så vi har ändå haft skaplig koll.

Men så igår insåg jag hur mycket jag verkligen saknar henne.

Satt och väntade på hovvårdslektionen och ett +64 nummer väcker Johnny Cash i min jackficka. Tänker vem är det som jävlas med mig nu när den svara Hej Snygging i andra änden. Lyssnar noga.

LIIIIIIIISSSSAAAAAAAAA!

Allt blev så verkligt, när jag fick höra hennes röst istället för  å,ä,ö-lösa mail på facebook. Jag skrattade och grät samtidigt. Ville så gärna krama henne, springa ner för trädgården och hälsa på mina granne som jag alltid brukar göra.

Så jag fick lov att omfamna Ewe, hon har nämligen lika stora bröst som Lisa. Så det nästan kunde kännas som en Lisakram. Och jag har nog aldrig skott en häst så bra som då.

Det behövdes inte en lång och hård jourvecka för att knäcka min status. Det behövdes bara ett klick på internet och sen blev jag nerskjuten av hjärtekrossarbossen och jag hamnade på Level -0 helt plötsligt.
Jag säger som min goda vän Thåström. Fan! Fan! Fan!

Det blev inget
- Hello Mario!
-Oh Hey Daisy! Let's run away with some alltingslutaralltidlyckliga-skutt hela vägen hem till vårat perfekta slott...

Jahapp nu var det dags igen.

Blodet sprutar från snoken och jag har inte ens hunnit fått riktig sömnbrist (visst, ibland önskar jag att kunde få en liten sömnbrist av en viss orsak men men..), den riktiga stressen har inte kommit, nervositet inför Globen har inte startat och jag har ändå några mandariner och huvudvärkstabletter att knapra på, så varför kommer allt detta nu innan helvetet ens har dragit igång? Hur kommer jag vara då.

Livet känns ändå på något vis lätt, jag vill i alla fall inbilla mig det. Inte tänka på att min rygg är knäckt och bidrar med att jag tar på mig strumporna som någon jävla kärring på morgonen, snoret forsar fram som Niagara, piller efter piller slutar att fungera och alla dessa prov och projekt som bygger ett höghus bredvid mig utan några snygga byggarbetare.

Jag vet inte, för jag har inte varit mig själv..

Inte har det hjälpt att jag valde Fraise beurre corporel från The Body Shop idag. Jag har i alla fall inte skuttat runt i en värld av skira moln och haft kuddkrig med mjuka jordgubbsdoftande kuddar med Carson.

Jag är fortfarande en blåögd, godtrogen och naiv blondin och det ger inga fördelar i en kall värld full av idioter.

Varför kan jag inte låta mina ord stanna hos mig? Låta dom ligga där och gnaga i mitt huvud nätterna igenom. Bevara mina hemligheter för mig själv och skratta åt mina påhitt.

För det är ingen vits att vara snäll och dela med sig när man får tillbaka allt som en skittunna tömd över ett nyduschat hår.

Känns som jag står mellan två världar och funderar på att lämna den ena. Förgått. Men vad ska det då bli med mig? Jag kommer inte klara en dag..

Idag använde jag Noix de Coconut body butter från The Body Shop, för att verkligen framträda vem jag verkligen är. Japp precis, en riktig jävla nöt.

Jag förstår inte vad jag tänker med nu för tiden. Är det bara total förvirring eller vad är det frågan om?

I just want someone to talk to and a lil' of that human touch, just a lil' of that human touch

Häromdagen hade jag lika gärna kunnat vara en av skådespelarna i en American Pie-film eller någon annan amerikanskviharbarasprit,sexochhumorivårahuvuden-film. Jag skulle ha spelat den coola highschooltjejen som träffar den coola quarterbacken som på något vis blir arg på quarterbacken. Planerar en snabb och halväcklig hämnd, dock utan sina andra coola cheerlidingbästisar. Lyckas rätt bra, men känner sig ändå sur, fast än hämnden är så ljuv..

Jag vet inte varför.

Det kanske bara var för att jag inte kunde glida från brottsplatsen i en rosa glittrig cab med min Chihuahua i sätet bredvid mig och lett med mina överblekta tänder och sagt hasta ala vista baby väldigt elakt och sexigt?

Don't know..

En sak som i alla fall är väldigt säker är att jag verkligen längtar efter min lille prins. Jag har aldrig uppriktigt sagt att jag verkligen kan ge hela mitt hjärta för någon, kanske till min mamma, men till och med det har jag svårt att säga.
 (Jag älskar dig mamma).

Japp nu är det gjort, känns det rätt?
Heliumballongen har snart nått taket. Kommer den nå molnen?
Jag åker iallafall upp till Norrland det är en sak som är säker.

Caroline is no longer listed as in a relationship. 3:08pm  - Comment