Fröken Larsson

Om jag hade bott i Hollywood..

Hade jag gått runt i mina stora rosa mysbyxor och en liten kort t-shirt som visat mer än min mage och min snygga navelpiercing. Öppnat mitt gigantiska kylskåp i mitt gigantiskt stora kök, tagit fram ett stort glasspaket och letat upp min stora osmidiga bärbaratelefon och ringt till min bästa kompis och berättat hur synd det är om mig. Sedan hade jag tagit min fina bil och kört iväg till min bästis på andra sidan gatan. Min bästis bjuder på chips och godis och vi skulle sitta ihopkrupna i hennes jättestora mysiga soffa och pratat hela kvällen och tittat på alla snyggingar i alla coola filmer...

Men nu bor jag i Svergie..

Så jag får nöja mig med min misslyckade chokladsås och min glass från GB och ingen att deppa ihop med för stunden. Därför bestämde jag mig för att gå ut och springa. När jag kommer ut på gatan åker snyggingen från jobbet förbi i sin bil. Det måste ju vara ett tecken på att jag kommer bli lika snygg efter den här springturen, eller?
Han parkerar och går in till pizzerian.
Det ser ut som han tittar på mig från fönstret.
Jag går förbi och små spanar in.
Han står och tittar på tv:n ovanför fönstret.
Inte på mig.
Eller?

Jag känner mig iallafall mer peppad inför springturen, fastän jag ska springa på våldtäktsslingan. Det gör mig lite rädd, så därför tar jag inte i fullt ut. För jag måste ju ha krafter kvar om jag stöter på en ond otäck mörk man. Därför blev det bara två varv.
Sedan tänker jag på jobbsnyggingen igen och jag ljuger om jag säger att jag aldrig försökt gå så där porrigt som han brukar göra. Men jag ser visst inte lika porrig ut som han när jag går så och sen får jag bara ont i ryggen också, fan.

Helt plötsligt var det jag som låg och grät. Snörvlade och ville helst att någon skulle hämta en elefantstor näsduk till mig. Det var ju inte jag som hade blivit dumpad. Det var ju jag som hade orsakat det här alldeles själv. Det var jag som blev tröstad, klappade på kinden och puss på näsan.

Sen hamnade vi på samma nivå. Ihop trasslade i en enda rörig kram och då kändes det som det var vi igen. Vi hade plötsligt något gemensamt och bygga vidare på, men nej så fungerar det ju inte riktigt. Kan ju inte göra slut varje gång för att sedan återförenas varje kväll. Tillslut vände det och det var jag som såg tårarna i skägget och pussade på pannan. Jag trodde klumpen i magen skulle flyga upp till taket som en heliumfylld ballong, men icke. Varför?

Jag trodde det skulle bli lättare nu, men det känns bara rörigt.

Time will prove everything.

Vi har tagit en paus.

VECKA 1

Jag kände mig inte som en större succé efter första veckan. Vet inte varför för det flöt på och inga katastrofer inträffade. Okej, jag kände mig bara så misslyckad. Jag kunde varken steka pannkakor eller flytta mina träningshästar för skänkeln och tölt kändes som ett okänt fenomen för mig och min kropp.

Så jag hade de ökända frimärketankarna hela helgen. Varför håller jag på med hästar? O.s.v. o.s.v. o.s.v..

Som vanligt när det gäller mig väger det negativa tyngst. Visst fanns det ljuspunkter också. Det gjorde det. Återseenden, fina hästar och bevis på att Nödde faktiskt kan.

VECKA 2

På måndagen vecka två var jag på hugget efter att ha lyckats skapligt med hästarna på fredagen. Fick coachning av Frida med Kára och hon provade även Nödde som bevisade ännu en gång att hans ben inte hörde hemma som offer på hovvårdslektionerna.

Veckan gick snabbt och Nödde tickade på i sin nyfunna gångart och jag var glad.

VECKA 3

Tiden går fort när man har roligt.

Kändes faktiskt ledsamt att det var sista veckan. Jag hade gärna varit kvar längre, men lovet kändes ändå väldigt efterlängtat.

Veckan rullade på som vanligt. Red ut med mina ridlektionsbarn, hade den sedvanliga dippkvällen hos Johanna på onsdagen framför Bonde söker fru och Grey's (det blev dillchips och  Fresh Island denna gång), blev expert på att sätta på de små fölisarna grimmor och red mina hästar. På fredagen satte vi på boots på Nödde och han har gått från 2,5 till 4,5 i tölten, bitvis. Vad mer behöver jag säga? :D Det blev ett fint avslut på veckan och som grädde på moset lite mera äppelkaka också.

Sen när jag åkte hem på fredagskvällen och körde förbi vägarbetsplatsen och såg en Liebherr kände jag inte den där direkta fredagspeppen som man har när man jobbar på Parken. Sista timmen på jobbet då man bara åker runt och vattnar blommor på Bruket och skriker wooohooo det är fredag ingen kommer undan!!! Det måste ju vara ett tecken på att jag har funnit ett jobb som känns kul och utvecklande och som inte gör en hjärndöd och socialtstörd. Jag kände inte ens moderkänslor när jag åkte för en liten bobcat som pep där ute i vildmarken.

Om någon skulle ha sagt till mig att jag skulle få en egen häst om åtta år då jag var nio år och läste om Britta och Silvers äventyr och drömde varje kväll om en egen häst och planerade mitt stall in i minsta detalj skulle jag nog bara gapa och inte förstå något alls.

Om någon skulle ha berättat för mig medan jag satt på bussen tio år gammal på väg hem från Stockholm horse show alldeles lyrisk efter kvällens upplevelser att jag en dag ska få uppträda i Globen skulle jag nog inte förstå något och bara somna och tro att allt bara var en märklig dröm.

Om någon skulle ha viskat till mig medan jag och mina tjejkompisar i högstadiet satt och spanade på gymnasiekillarna och berättat för mig att jag kommer bli tillsammans med någon av dom när jag blir äldre skulle jag bara ha pratat bort det och blivit lite röd om kinderna, okej jag skulle ha blivit super generad och sprungit till min bästis och berättat allt jag nyss fått reda på.

Om någon skulle ha sagt att jag kommer börja på ett hästgymnasie 60 mil hemifrån då jag hoppade av nian, var skoltrött och tänkte gymnasievägra. Skulle jag nog bara ha smält igen mitt rums dörr som vilken tjurig tonåring som helst och lagt mig i sängen och funderat på det konstiga påståendet.

Det är väldigt konstigt, märkligt, lustigt ja kalla det vad du vill. Att sådana saker som jag sett som stora svåruppfyllda drömmar faktiskt slagit in. Saker jag aldrig kunnat gissa på, har faktiskt skett.

Så, så många gånger jag har önskat att få slippa leva och så många gånger jag har försökt att få slippa leva. Blir jag rädd att dom före detta drömmarna också ska gå i uppfyllelse och då alldeles för tidigt. Eller att det ska hända mina nära och kära. Visst blir jag lite små fånig så där på kvällskvisten..
Men vad skulle jag vara utan er?

..jag vill inte jobba imorn buhuhuhuhuhuhu


Hängde med Daddy Cool till fotostudion.

Satt och bläddrade i några fototidningar och jag förstår fortfarande inte varför mina bilder inte kom med i reportaget jag skickade in till för ett år sen. Men visst det kanske krävs att jag är lite mer engagerad, men lat som jag är väntar jag bara på att någon ska upptäcka min dolda talang, lansera mig och jag slipper göra ett skit. Fast så verkar det ju inte ha blivit.

Känns som jag valde fel gymnasielinje.

Men hur skulle livet ha sett ut då?

Tror nog jag skulle ha hängt mig själv i julgranen efter ett halvår.

Men ändå.

Den här livsstilen jag har skaffat mig kommer inte att fungera efter att jag har tagit studenten. Det är bara att inse ren fakta.

Vad fan ska jag göra med mitt liv?

Japp, det är sant. Lucy is still going looooose.

När man sitter och trycker i sin lilla cell i c-huset på Prison Wången med täcket omlindat femtioelva varv runt kroppen, hundrasextiosjuttonsaker att göra och så många minusgrader en skåning aldrig har kunnat räknat till. Då skriver man på sin blogg hur synd det är om sig själv, vilken misär norrlands livet är  och hur mycket man längtar hem.

Sen nu när jag väl är här hemma, frågar jag mig själv. Vad ska jag göra?

Visst det är lätt att ta bilen 2 minuter till stan, kunna äta, kunna sova, kunna umgås.

Men sen tar rastlösheten vid. Finns inga saker som står på att göra listan, inga boxar att mocka, inga hästar att rida. Okej projekt att göra, men det är ju ändå helg.

Det är då i bristen på den där passionen och målet i mitt liv som dumheten slår till. Några sms skickas iväg, egotrippin' och saker glöms bort..

Det är som att sitta vid köksbordet och jobba med Mitt (jävla) stall, sen åka iväg en sväng med bilen, åter plaska runt i klammträskete och sen komma tillbaks till pluggandet av Mitt (fuckingjävla) stall (helvete) som inget hade hänt.

Jag mår inte bättre eller sämre av det, jag behöver det bara.

Jag vet inte om det är en del av mig eller har blivit en del av mig.

Jag känner ingen skillnad.

I'm dying to amuse you
I used you to get by

Jag är ju en väldigt berest ung dam. Om jag hade varit av det motsatta könet, alltså en herre. Så hade jag rest runt med min käpp, monokel och ständigt haft en finger pillandes i muschen. Men som sagt kvinna som jag är och rest mycket. Alltså har jag träffat på en hel del människor m.m m.m  i alla möjliga åldrar och faser i sina liv.

Och det jag har lagt märke till är att dom flesta trivs med sitt liv hur dom än har lyckats (enligt min åsikt) med sina liv. Att jämföra en ung tjugoårig playboy med härkomst jag ej vill nämna som tjänar cash, ligger och glider på räkmackan han fått av farsan och en som är lika gammal som säljer möbler i en av Stockholms mest ädlaste kurvor eller en annan som säljer något helt annat på en av den lilla förortens mest rakaste gator, eh typ vita linjen. Någon som närmare sig trettio som har Volvo, villa och typ nästan en hund, men saknar fru & co och en annan trettiobastare som har eget företag och lyser med det hon gör. Alla verkar så nöjda och tillfredsställda. Hur gör dom? Hur kommer man dit?

Mitt i mitt sökande på ett trivsamt liv, okej jag tog bilen till Coop och köpte chips och dipp. (det är faktiskt något jag aldrig brukar göra, SANT!) Mitt bland hyllorna höll jag på att gå in en hemskt söt tjej som hade min ex ex jobbarkompis samt ex chef, Geten i släptåg!  Ja du ser jag kallar han Geten, han har aldrig varit en stjärna i mina ögon, men nu såg han super söt ut ihop med den lockiga gulliga tjejen. Mitt stora att ha begär hoppade inte fram, men jag blev lite avis ändå. Sen tänkte jag, skulle jag vilja handla vinäger och peppar chips från Estrella en lördagskväll med Geten? Svar: nej.

Jag vet liksom inte vad det är, antigen har jag varit onöjd med mitt liv, det har blivit bättre och nu har jag blivit så bekväm i min nöjdhet att jag blivit onöjd igen. Tar allt för givet och saknar spänning och skönhet.

Jag är på jakt efter passionen som ska fylla mitt liv.