Fröken Larsson

This is the year med Marit bäst Bergman ska såklart vara soundtracket till det här året också. För visst ska det där bästa året snart komma? 2008 var ju faktiskt på väldigt god väg, det var bara upploppet som sket sig totaly. Personlig blackout, men som Gud alltid säger det som inte dödar det härdar och man lär sig av sina misstag.

Jag ska börja borsta tänderna med vänsterhand. För visa mig själv och min inre Gunde,

att ingenting är omöjligt!

Varje morgon intala för mig själv Jossans tre magiska meningar. Tänker inte säga vad det är för då kommer jag uppfattas som geeky eller en kopia av Stig-Helmer. Ja där kom ändå en ledtråd..

Att alltid tänka om två eller flera gånger innan jag fattar ett viktigt beslut, kanske till och med göra en lista.

Men..

Bara för att jag ska tänka på mina beslut ska jag ändå säga Ja! oftare än Nää vi får se..(himla med ögonen och visa tydligt nej glöm det hörru..)

Och jag ska bli bra.

So put on your coat, it's time to go
it's time for take-off
I think I can say without a doubt
This year is mine!

Tänker jag tillbaka så här sista dagen på året hur det gångna året har varit blir det en sån där oklar och suddig dimma måste jag erkänna.

Det dyker inte upp några såna där självklara händelser eller citat som 2007 bjöd på.

T.ex. som vad är sensluttouchen för märkligt tyskt indieband?

Men visst har 2008 inte vara händelselöst. Om jag tänker tillbaka har tre av mina drömmar slagit in.

Jag började året med att göra något jag drömt om sedan jag såg "drömmen" för första gången. Går inte in på det närmare, men jag gjorde något jag trodde var omöjligt och lärde mig att man inte ska ha alltför höga tankar om skönhet.

Sedan lyckades jag med allmänna saker som att överleva i en stad där allt var käckt och fräckt. Jag jobbade sommaren på mitt (o)älskade jobb och klarade det med. Visade min far att jag inte är ett helt hopplöst fall och klarade mitt körkort. Klarade ännu ett av mina mål och kunde köra in på Prison Bruket med passerkort och jeep (nu ska jag bara åka in där med en grävmaskin också och få mera armmuskler). Sen har jag också visat talang för att undervisa ryttare och fått trogna elever lite överallt, kanske man skulle höja priserna vid årsskiftet? För jag har verkligen bivit Miss Monymaker.

Åter till de större sakerna.

Jag hade ett snabbt förhållande med min stora högstadiekärlek. Det kunde säkert blivit en fin historia om jag inte klantade till det och om jag innan hade lärt mig att det är tillåtet att människor faktiskt får tycka om mig. Men som sagt man lär sig av sina misstag och jag klarade ännu en gång något jag dagdrömt och fantiserat om sen jag satte min fot på domarhagsskolan och det är väl ändå en merit i säg?

Sen (trumvirvel) har jag ju uppträtt i Globen! Jaja som clown, men what the fuck! Jag har posat med bonde-Peter och skakat rumpan som Ebba von Sydow och de andra girlsen inför mer än 10 000 människor. Respekt!

Och inte att förglömma, jag har drömt om det här ända sen jag första gången satt min fot i Globen och då var jag nio år. Jag har faktiskt näst intill uppfyllt alla mina drömmar som jag minns. Är inte livet underbart?

Jag har kommit till insikt vad ångesten som äter upp mig inifrån handlar om. Ja det är inte så att ångesten håller på att äta upp mina kroppsdelar, oturligt nog. Den äter upp allt det där som kändes bra inom mig.

Åter till saken..

Jag vill inte dö ensam och jävlig med en gammal fet katt i famnen. Ja jag är skitskraj för att jag kommer få att leva livet ut helt ensam. Jag erkänner det.

Jag är snart tjugo, och sen kommer trettio komma väldigt fort och där står jag utan barn, bostad och ingen obegränsad kärlek besvarad av någon annan som har obegränsad kärlek att ge till mig.

Det har alltid funnits en del avsky inom mig för folk som förlovar sig när de är sexton, eller de som träffas redan när de fyller fjorton och sedan lever livet ut ihop. Vad har de att jämföra med? Går det verkligen att pricka så rätt på första kastet?

Eller de som skaffar barn utan att ha satt en fot utanför hemstaden och sen aldrig fått sett världen och sen är fast i blöjbyten, föräldrasamtal och vilda tonåringar.

Jag har alltid tyckt om friheten, men nu har jag börjat tvivla. Skulle man hållit sig fast vid första bästa och låtit det bära och brista, men vara glad för att man har någon och KANSKE aldrig hittar någon ny.
För en månad sen tyckte jag alla var singlar, men nu verkar alla sova i dubbelsängar och ha det bra.

Några utav damerna i stallet lever själva. Jag ska inte gå in något närmare på deras privatliv, men de står där med sina håriga små ponnyer som nog tillhör de bästa sakerna i deras liv. Jag står också där med min lilla häst som betyder mest för mig. Är det då menat att jag redan är dödsdömd? Kommer jag stå där och pyssla med min häst och ha den som min enda livskamrat. Bli en enstöring, ha smutsigt hår, gamla gummistövlar och bara handla på konsum, okej det var till en överdrift men jag vill bara ringa till någon och kunna säga hej, jag saknar dig, när ska vi ses imorn?puss

Hemma?

Jag har landat i Avesta i vilket fall.

Det innebär Ramazotti och familjen Larssons nationalrätt på fredagar.

Att få köra runt med Old Betty som är lika lätt i baken som en tvär Orris i Globen,

jag förstår nu varför hon inte passar till norrlands bergodalbanevägar och isiga underlag.

**

Efter att ha haft en skräck körtur med Old  Betty när jag skulle handla skor åt prinsen

råkde jag köra förbi pizzerian där Acke och jag brukade byta fetaost mot kronärtskockor och prata om framtidsplaner.

Framtidsplaner ja, eller rättare sagt Ackes planer för mitt framtida liv.

Och tanke på att det inte bara är en vanliga Acke jag pratar om.

Utan Acke The Legend Acke så börjar jag tro (och hoppas!) att den vise mannen kommer förutspå rätt för mitt kommande liv.

Att jag ska strunta i allt vad kuskar heter och alla andra killar för den delen med.

Sen ska jag fara till Island och träffa en islänning som kommer att älska mig i nöd och lust.

Och det måste ju ha varit ett tecken?

Jag har lagt ner det mesta, åkte förbi Roma och tänkt på Acke och nu väntar jag på ett klartecken för att få ta flyget till den lilla vackra ön i havet i februari.

I believe in you Acke!

ja varför känns det som den här låten ständigt spelas i en bandspelare som ger ett svagt ljud åt soundtracket åt mitt liv för?

Längst där bak i nattvagnen, sitter jag och längtar hem.
Min tro, mitt hopp har åkt på spö. Därute faller gula löv.
Vadfan ska man med kärlek till? Det blir ju aldrig som man vill.
Vadfan ska man med känslor till? Dom gör ju ändå som dom vill.

Jag viker ihop ditt avskedsbrev, nu vill jag ha dig ännu mer.
Men du och hon, ska börja om. Och du och jag, det var en gång.
Du betyder allt för mig, men jag är ingenting för dig.
Kärlek är som nikotin, kärlek är som nikotin.

Åh. Jag önskar att du ljög, för det enda som är sant är det värsta av allt.

Jag passar inte in nånstans, allting är så fult och falskt.
Jag kunde varit stor och stark, nu är jag bara, inget alls.
Vadfan ska man med kärlek till? Det blir ju aldrig som man vill.
Vadfan ska man med känslor tilll? Dom gör ju ändå som dom vill.

Runt mig sitter folk och ler, det verkar som om alla vet.
Att jag är lämnad ensam kvar, vid nästa hållplats går jag av.
Du betyder allt för mig, men jag är ingenting för dig.
Kärlek är som nikotin, kärlek är som nikotin.

Åh. Jag önskar att du ljög, för det enda som är sant är det värsta av allt.


Varför kan det inte få vara Nu skiner solen på oss?

jag har inget att gräva ner mig i längre

så jag gräver ner mig

i Dig

förut kröp jag ner under täcket bredvid dig

dina hjärtslag

nu springer jag bara tillbaka i tiden

kryper ner i våra hål, våra minnen

eller ja, du bryr dig nog inte

det gjorde jag inte heller först

men nu gör jag det

så förbannat mycket

minns att jag aldrig sa något

jag vill gräva ner mig i dig

krypa intill (tätt) räkna andetag

de där slagen jag aldrig räknade

ljudet jag aldrig förstod

att de bankade för mig

jag räknar dom, nu fast än jag inte hör något

jag minns i bilen

att jag aldrig såg riktigt klart

funderade i evigheter

när det inte ens fanns något att tänka på

det var uppenbart

(jag var alltid upptagen, upptagen i mig själv, med mig själv)

jag skäms

jag vill gräva ner mig vid dig

den dagen då vi hade lika kläder

du köpte snus

(mina naglar var röda)

jag kände det så väl igår

jag minns det idag

och jag vet

att jag kommer minnas det imorn

vem ska spela Bruce och älska med mig om nätterna?

jag kan inte trösta mig med någon annan

jag vill bara gräva ner mig.

Wången life, no paradise..

En hemskt tråkig och uttjatad mening. Men idag känns det faktiskt lite rätt..

Det är inte för att jag har halvt frusit ihjäl när jag var ute och motionerade prinsen.

Det är inte för att norrmän lägger nötter under mitt lakan så jag inte kan sova.

Det är inte för att någon försöker slå in mitt fönster klockan tre på natten och förväntar sig att jag ska dansa hulahula runt på allrumsbordet.

Nej det är för att jag ännu en gång kan fylla mina oskrivna bok med ännu ett nytt kapitel.

Jag skulle nog döpa kapitlet till Skaldjurssamlingen (då är det inte döpt efter Björns fina skivor, utan efter ett par röda kinder en eftermiddag i maj 2008).

Bestämde mig för att ta en paus. En liten chillin'killin' tajm.

Åkte in till Östersund och bara det var ett uppvaknande i sig.

Civilisation. Liv, rörelse och ja människor. Sånt som man inte kan uppleva här bland de jämtländska granarna.

Efter att ha smält Östersund och hunnit fynda ett komplett adidasställ. Bar de av med 45:an till ett mer stillsammare ställe, Hoting.

Tänkte att bussfärden var en bra start på min lugna helg, sova har min kropp aldrig tackat nej till. För efter att ha lyssnat på busschaffisen extremt kassa ordlekar kändes det skönt att koppla av.

RIOOAWAAAAA

Är det dåligt mottagning till Radio Jämtland eller har jag råkat sätta mig framför en kille med en dinosaurie som sällskap?

BANKBANKBANKBONG

Lillkillens dinosaurie några säten bakom vill se hur hårt man måste slå för att komma ut genom bussen fönster.

En efterlängtad tystnad.

Istiden verkar även ha anlänt till den bakre delen av bussen.

Men efter ha varit vaken under Dinos tid som kung i bussen har jag kunnat titta ut på den vackra snövärlden utanför, ja den är faktiskt vacker trots sina för många minusgrader.

Tänkt och tänkt, men ändå inte kommit fram till något.

Eller jo en sak, jag kan inte uttrycka känslor. Särskilt inte känslor som rör människor.

Jag vet ingenting längre.

Allt kom så väldigt plötsligt tröttheten, stressen, insikten och livet kom alldeles för nära inpå mig.

Det kändes i vilket fall skönt bli bemött med spark och en glad Morfar på busstationen, att besöka det gula huset på Storgatan och bli bjuden på Mormors mat.

Mina blodvärden lär inte visa någon brist på lussebullar och te.

Gnager, sliter, skaver

Vill inte sitta still

Slita av kavajen

Bara finna ro

Söker efter inget

Men letar efter allt

Längtar, drömmer, önskar

Hänger på ett snöre

Medan livet drar

Vilse i världen

Och vill veta allt

Försöker få ihop mig själv

men alla bitar i en enda jävla röra

Frågetecken

Vart är ut vart är in

Vill någon bli min

Längtar hem längtar bort

Finns det hopp?

Skott i magen

Kroppen värker

Och

Sex det hjälper

Ta mig hårt ta mig nu

jo det är Carros födelsedag hurra hurra hurra...

Andra gången jag firar denna dag sittandes på ett tåg mellan stockholm-östersund. Startat en ny tradition mån tro?
19 år..känner att jag börjar få livskris och ångest. Men så tänker jag tillbaka, att det har faktiskt hänt en del. Jag får vara glad för det lilla jag har för stunden..

Jag menar, jag kan krypa ner till Beckham nu efter en hård vecka nere i den kungliga huvustaden, jag behöver inte känna mig ensam (inte ett dugg, jo tjena). 
Sen om jag går upp så där runt halv sju, klär på mig och glider ner för isgatan så står någon och väntar på mig. Någon som vill att jag ska ta upp nattens skit efter honom och ge han all den där kärleken jag verkligen har just den tidpunkten på dygnet, är det inte underbart?

Så jag menar, varför känner jag ångest? Jag behöver ju verkligen inte leta efter livets mening för jag har ju funnit den redan...Bitter? Of course, jag är ju från daaaalarna..

Nu ska jag bara leta reda på min lille assistent  Carl-Magnus så han kan styra upp den restrerande delen av mitt liv och fylla i mina viktiga möten i min kalender..

Natti!