Fröken Larsson

Läste precis ut en bok, sista sidorna kunde jag inte se. Den var hur sorglig som helst. Så nu ska jag börja göra en lista, ingen vanliga to do list, utan en lista på saker jag ska göra i mitt liv eller drömmar jag vill uppfylla. Vissa saker har jag ju redan gjort. Det kanske inte är några märkliga saker, men mitt liv är inte så märkvärdigt det heller, so whatever.

1. Äga en egen häst
2. Uppträda på Globen International Horse Show
3. Bada i Blå Lagunen
4. Åka till Island
5. Besöka Neuschwanstein Castle
6. Och en töntig självklarhet, inte fira en alla hjärtans dag själv. (Egentligen kände jag inte behov av att skriva det där, är jag sjuk? Okej, kanske att få säga jag saknar dig, puss. i telefonen, men inget mer och det har jag ju ändå fått säga förut)
7. Ha en egen fotoutställning, drömmar får ju vara med.

Jag är på väg till ett av mina drömmars mål, Island, imorn gör jag ett steg närmare den resan åker från Wången.

Berättade lite snabbt för min mamma hur det låg till med min kropp efter besöket inne i Östersund. Jag förstår nu ännu en gång varför jag oftast inte tycker om att resa till Avesta. För tillfället behöver jag inte besöka någon läkare för jag fungerar ändå.

Men Caroline, ska vi inte boka en tid tills du kommer hem efter Island till en läkare? Så att du har en ifall du blir dålig, för då kan du få en remiss till sommaren redan kanske och sen magnetröntgen och köret.

Jag tänker inte tänka på OM jag blir dålig eller IFALL jag blir skadad. Jag ska fan bli bra! Inget annat. Snälla, kan du inte bara säga att jag KOMMER klara det här.

Jag förstår varför jag har taskig inställning till livet ibland.

Drack inte en öl för mycket och kände mig rätt nöjd, när näsan gav upp och jag började hosta blod kändes det inte heller så farligt. Life is life.

Avslutade kvällen inlindad i en IKEAfilt ätandes på en fransk fiskgratäng medan jag pratade världsproblem och kärlekstrassel med en som behövde mina raka råd. Fransk fiskgratäng är något jag inte äter igen, ett fiskblock med lite grönt på, men att när jag gav kloka råd kändes det nästan som jag kunde leva upp till de där nitton åren jag har levt. Jag kände mig duktig, mogen och väldigt vuxen. Sen somnade jag gott med Beckham vid min sida utan en tanke på något annat, det var skönt att känna att jag gör framsteg.

Dagen efter så här mår jag bra, var inne på reparation i Östersund. Min kropp var ja.. den var som vanligt, men jag måste sköta om mig. Lära mig att vara klok och förståndig, inse att min kropp inte tål vad som helst och att bita ihop och inte tänka på smärtan inte är en lösning i längden.

Så jag ska verkligen skärpa mig, men vad hände nu med beachen 2009?

När jag ligger här invirad i febervarma lakan

Allt luktar äcklig gammal sjukdom och

rummet känns som en fängelsecell

det känns så tomt inuti

andetagen känns inte

och ärligt, jag vill inte känna dom heller

ibland har jag känt att jag stått på kanten

men det är inget jämfört med nu

som Katrina blåste sönder Louisiana

blåste det här luften ur mig

jag står i en av livets alla vägkorsningar

Jag försöker bita ihop.
Jag vet att jag inte har en dödlig sjukdom, men näst intill känns det som.

Jag vill bara banka och slå, skrika, kasta det finaste porslinet, dricka alldeles för mycket och bara hoppas att när jag vaknar tar den jävliga mardrömmen slut. Varför händer allt det här nu för? Varken min kropps insida eller utsida fungerar, jag kan lika gärna få tillstånd att stå på handikapparkeringen.

Ständigt detta varför?

Varför kunde min kropp inte hålla två månader till?

Varför ska detta hända mig?

Varför är Gud så jävligt avundsjuk på mig så han alltid måste förstöra allt bra som händer i mitt liv?

Varför? Varför? Varför?

Visst det kan hända värre saker, men när jag står här med datorn flyttad till byrån för att jag bara kan sitta ner när jag äter och går på toaletten känns livet ändå pissigt. Inte direkt så att jag ser framemot att stå i ett hörn i klassrummet imorgon och väcka onödig uppmärksamhet.

Känner mig som en förvirrad tonåring (om jag hade varit en pojke hade jag precis börjat fått fjun på hakan och taskig kommunikation med rösten) som undrar vad meningen med livet är?

Det känns som den vanliga norrlandspaniken kryper sig på. Att vara fast här mellan en snödriva och en gran och ingen som kan skotta fram en för det går inte att nå någon för det inte finns någon teckning på mobilen.

Hur träffar man nya människor här? Uppleva nya saker här? Då syftar jag inte på att gräva sig fram ur ett snöhål, vara utan ström i flera dygn eller träffa killar strax över tjugo som lever på att sitta bakom en häst eller räkna sängkamrater.

Saker tynger en och saker lyfter en. Små saker lyfter mig.

Så som fyndet av min nya Rockyrocky tröja, sitter som en smäck.

Luggen jag har friserat till istället för att sitta i högen av böcker och plugg.

Tagit mig i kragen och mailat praktiken igen. Jag hoppas på ett svar så jag kan boka mina biljetter. Dock fann jag information om att äta syltade fårskalle som legat i ens byxficka i tiotimmar. Jag är inte känslig men....

Icepower, min kropp kanske vill läka ihop tillslut?

Och såklart värmande små inlägg. Istället för att bli dumpade av sin flickvän som Rob och besöka alla gamla ex som också har lämnat honom,tror jag att jag kör på en Carro, dumpar och sedan besöker alla mina old loves för att finna något jag inte riktigt vet än vad det kan vara..

Vem vet någon kanske skriver en bok om mig senare i livet också?

Jag fick stipendiet till Island woohoo!

Men jag vet inte om wooohoo:et känns så ärligt.
Jag känner mig låg och jag vet inte vad det beror på men har förslag.

1. Igår fick jag hoppa av hästen på lektionen för jag inte kunde rida p.g.a av min äckelhöft. Jag försökte bita ihop och hålla mig samman, men till sist med tårar i ögonvrån (okej, dom hade redan ramlat ner på kinderna och lite till) fick jag lämna sadeln. Jag är 19 år och känner mig så pinsam och töntig, igår var verkligen droppen.
Hur ska det nu gå med Island? Det känns så omotiverande när jag inte kan sitta på en häst utan att bita mig i läppen.

2. Jag är tillbaka till Wången och allt är mörkt. Det ljusnar runt halv tio och blir mörkt vid tre igen.

3. Jag har jour

4 Wellas reklam: När du trivs med ditt hår sker det förändringar!
Jag trivs med mitt hår, men är det så illa att de envisa virvlarna i min lugg hindrar mitt liv att förändras?
Elin och jag satt chockade i soffan när vi såg reklamen. Sen med min nya page kommer väl livet gå galant  eller?

5. Min praktikplats har tappat mailkontakten med mig och jag börjar få panik. Bilden jag skickade till dom på mig sitter ju till och med på den finaste platsen på Jans vägg, vad är felet? Jag får rycka mig i kragen och maila dom igen.

6. Tiden

Gud kom uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar, för dom som orkar vänta..

Ibland spelar inte ålder, tid eller avstånd någon roll. Dom finns där ändå. Förstår. Som att dom ständigt har gått bakom ens rygg. Vet allt och håller en själv uppe när man är på väg neråt.

Jag tycker om dom hemskt mycket och jag hoppas dom finns kvar tills nästa gång jag återvänder.

Fast än vi är små späda barn med hjärtan som elefanter.

Uppe och nere på noll

och tillbaka till platsen när bomber sprängs

det hjälps inte

kan ingen bara säga att jag gjorde rätt?

så jag kan dra en lättnads suck

och börja leva igen

tänka ordet framtid

för efter all den här tiden är det patetiskt

att hänga upp allt

på en

människa

jag vet det, jag vet

ett tag senare..

jag kom på det! jag är smart och nu ska jag dra mig upp ur det här..

Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det. O när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss. Mellan oss o världen. För långsamt för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas. Sova o andas omvartannat inget mer
Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det

Nu börjar allt närma sig och det är pirr!

Jag började 2009 med att göra det omöjliga till det möjliga, förflytta Prinsen från en plats till en annan i en transport utan att någon skadade sig. Okej, pappa fick en bula i huvudet när vi gjorde en total makeover av transporten, men annars inga blåmärken eller 112-samtal. Vilken succé!

Och i februari far jag till Island! Jag har inte riktigt förstått det än, hur ska det här gå?

Annars är livet det samma på gatan där jag bor. Min far och min dator har hamnat i någon slags trotsålder. Ja min dator tror jag allvarligt talat jävlas med mig med flit. Den hittar på konstiga saker, tappar bort super viktiga saker och är allmänt förbaskat dum mot mig.

Och med min far vet jag inte riktigt vad som har hänt.

Klockan halv ett på natten.

Pappa vart ska du?

Ut!

Vadå ut?

Ut! Kolla lite..

Men pappa vart?

Bank..(liten jordbävning i mitt rum, slutsats, dörren är ordentligt stängd i alla fall)

Klockan två på natten

Får en körsbärstomat kastad i huvudet

Va fan..

Ät! Det är rätt gott.