Fröken Larsson

Minns du de där killarna som gjorde så att man satt matbespisningens smöriga makaroner i halsen när dom gick igenom matsalen? Dom man smygkikade på mellan bibliotekets hyllor? Dom man visste att man aldrig hade en chans på, men tittade på ändå?

Efter min praktik i Falkenberg i våras hoppade jag på Krylbos tågstation. Mitt i mängden av par som återförenas eller skiljs försöker jag leta upp min tjocke och glade far, men får istället syn på en av de där killarna från högstadietiden. Just den jag brukade spana på lite extra. Det var evigheter sen jag såg någon av grabbarna grus sist och det är väl inte så konstigt för jag tror inte att någon av dom tog studenten och började en karriär som blåbärsplockare eller skogsvaktare i de norrländska skogarna. Så jag började tänka för mig själv, tänk om det någon gång skulle vara så att han satt och väntade på just mig på en tågstation? Sen dök min far upp så jag han inte tänka något mer på det. Men jag blev ändå lite besviken. För när man ser par skiner upp mot varandra där de träffas så där på tågstationen ser det så himla mysigt ut och ja, jag blir lite avundsjuk. För min far lyser inte alls upp så där mot mig när jag kommer hem, okej jag ser inte ut som en sol heller får jag väl erkänna..

MEN! Livet är inte rumba och inte en dans på rosor heller.

Plötsligt händer det.

Gissa vem jag ska hämta på tågstationen i kväll 21.20?
Ja det är helt sant! Det är HAN.