Fröken Larsson

Det var på Göteborgs tågstation jag började fundera på mitt liv, när ett fotbollslag från Haparanda och ett gnälligt barn från Varberg med en trasig freestyle började ta ton i tågkupén. Vart hör jag hemma egentligen? Jag orkade inte riktigt tänka på det då. För grannen bredvid mig luktade inte vanlig cigg och jag fick andningsvårigheter och det hjälpte inte att han tog upp mer än sitt sätte, men han var ingen snubbe man direkt petade på och bad att han skulle sluta bresa på benen så jag också fick plats och mina tankar också för den delen. Så jag la det åt sidan och började min fem timmars långa tågresa i en sömn av rus, rök, barnskrik och en mysig hemtrevlig dialekt. Ja, jag kände ingen skräck för Norrland.