Om jag är en casanova är du en relationsplayer
Jag har kommit till insikt vad ångesten som äter upp mig inifrån handlar om. Ja det är inte så att ångesten håller på att äta upp mina kroppsdelar, oturligt nog. Den äter upp allt det där som kändes bra inom mig.
Åter till saken..
Jag vill inte dö ensam och jävlig med en gammal fet katt i famnen. Ja jag är skitskraj för att jag kommer få att leva livet ut helt ensam. Jag erkänner det.
Jag är snart tjugo, och sen kommer trettio komma väldigt fort och där står jag utan barn, bostad och ingen obegränsad kärlek besvarad av någon annan som har obegränsad kärlek att ge till mig.
Det har alltid funnits en del avsky inom mig för folk som förlovar sig när de är sexton, eller de som träffas redan när de fyller fjorton och sedan lever livet ut ihop. Vad har de att jämföra med? Går det verkligen att pricka så rätt på första kastet?
Eller de som skaffar barn utan att ha satt en fot utanför hemstaden och sen aldrig fått sett världen och sen är fast i blöjbyten, föräldrasamtal och vilda tonåringar.
Jag har alltid tyckt om friheten, men nu har jag börjat tvivla. Skulle man hållit sig fast vid första bästa och låtit det bära och brista, men vara glad för att man har någon och KANSKE aldrig hittar någon ny.
För en månad sen tyckte jag alla var singlar, men nu verkar alla sova i dubbelsängar och ha det bra.
Några utav damerna i stallet lever själva. Jag ska inte gå in något närmare på deras privatliv, men de står där med sina håriga små ponnyer som nog tillhör de bästa sakerna i deras liv. Jag står också där med min lilla häst som betyder mest för mig. Är det då menat att jag redan är dödsdömd? Kommer jag stå där och pyssla med min häst och ha den som min enda livskamrat. Bli en enstöring, ha smutsigt hår, gamla gummistövlar och bara handla på konsum, okej det var till en överdrift men jag vill bara ringa till någon och kunna säga hej, jag saknar dig, när ska vi ses imorn?puss
