Fröken Larsson

Ibland känns det som det finns en mening med allt här i livet. Varje litet snedsteg, varje litet tecken, nästan..
Visst kan Gud kännas väldigt jävlig och avundsjuk ibland, det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid ibland är det så..

Just nu känns i alla fall allt lite knackigt, som en diffus hälta som kommer och går. Det gör lite ont, ibland är det bättre än någonsin, men det går aldrig att hitta grundorsaken på något utav det. Vet inte om det är vintern, kylan och mörkret eller några väl utvalda delar av min kropp som håller på att gå sönder.
Visst hjärtan brister, det är en vardagssak, no big deal.
Men sedan att min höft strejkar är en värre sak. Jag kan inte pyssla med det jag tycker om.
Då känns allt helt plötsligt mycket mer hopplöst.
Hur ser jag ut om 10 år när jag häller i mig antiinflammatoriskt när jag är nitton?(och tabletterna hjälper inte ens!)

Appropå andra hemskheter.
Hörde på radion för ett tag sedan att människor som flyttat hemifrån inte ska stanna hemma längre över jul än tre dagar.  Om dom stannar kvar längre kommer dom inte må bra och allt blir skit. Bara när jag tänker på att jag ska spendera HELA min jul i Avesta kryper det i mig. Vad ska jag ta mig till och vad ska jag göra? Bästa grannen är inte hemma och min höft har tagit lov så jag kan inte rida. Fan fans fan.
Allt känns lite skit, och som grädde på moset heter min nuvarande passhäst Orka, ja menar orka?