Fröken Larsson

Bestämde mig för att ta en paus. En liten chillin'killin' tajm.

Åkte in till Östersund och bara det var ett uppvaknande i sig.

Civilisation. Liv, rörelse och ja människor. Sånt som man inte kan uppleva här bland de jämtländska granarna.

Efter att ha smält Östersund och hunnit fynda ett komplett adidasställ. Bar de av med 45:an till ett mer stillsammare ställe, Hoting.

Tänkte att bussfärden var en bra start på min lugna helg, sova har min kropp aldrig tackat nej till. För efter att ha lyssnat på busschaffisen extremt kassa ordlekar kändes det skönt att koppla av.

RIOOAWAAAAA

Är det dåligt mottagning till Radio Jämtland eller har jag råkat sätta mig framför en kille med en dinosaurie som sällskap?

BANKBANKBANKBONG

Lillkillens dinosaurie några säten bakom vill se hur hårt man måste slå för att komma ut genom bussen fönster.

En efterlängtad tystnad.

Istiden verkar även ha anlänt till den bakre delen av bussen.

Men efter ha varit vaken under Dinos tid som kung i bussen har jag kunnat titta ut på den vackra snövärlden utanför, ja den är faktiskt vacker trots sina för många minusgrader.

Tänkt och tänkt, men ändå inte kommit fram till något.

Eller jo en sak, jag kan inte uttrycka känslor. Särskilt inte känslor som rör människor.

Jag vet ingenting längre.

Allt kom så väldigt plötsligt tröttheten, stressen, insikten och livet kom alldeles för nära inpå mig.

Det kändes i vilket fall skönt bli bemött med spark och en glad Morfar på busstationen, att besöka det gula huset på Storgatan och bli bjuden på Mormors mat.

Mina blodvärden lär inte visa någon brist på lussebullar och te.

Det kändes fridfullt att sitta där i soffan och titta på alla skidtävlingar under helgen och att vara hos några som uppskattade mitt besök.