Tvåsamheten
När det inte pratas om grabbiga saker, crosscyklar, grävmaskiner, och sånt där på jobbet så är samtalsämnet förhållanden och allt annat som hör till.
Jag känner mig inte ensam. Jag har ingen längtan efter att få gå och handla bestick på IKEA medan jag håller min kille i handen och jag är inte avundsjuk när min matlåda inte är lagad av min pojkvän.
Jag känner bara att jag inte har något att tillägga i samtalsämnet och jag är bara så less på att höra om möhippor, vilken färg man kan ska ha på inbjudningskortet till bröllopet för att få den rätta stämningen, kommer våran dotter vilja ha en häst när vi bor på landet och hur ska det gå när min fru är allergisk, att ens pojkvän knappt kan koka makaroner, gemensam semester, sambos, särbos, hyreskontrakt, renovera lägenheter, vad ska vi laga till middag älskling? gravida fruar och nervösa pappor, vart ska jag tatuera in mina barns namn?
Jag är inte avundsjuk eller bitter så nu ska jag försöka anpassa mig efter jobbarkompisarna och beställa ett 2månadersjubileum att fira med min låtsas pojkvän från longlastingrelationships.com så jag hänger med i diskussionerna i fikarummet. Ska jag köpa rosor eller tulpaner? Röda eller gula? Överraska eller låta det vara? Jag måste rådfråga mina kollegor imorn...
