I'm dying to amuse you I used you to get laid
Japp, det är sant. Lucy is still going looooose.
När man sitter och trycker i sin lilla cell i c-huset på Prison Wången med täcket omlindat femtioelva varv runt kroppen, hundrasextiosjuttonsaker att göra och så många minusgrader en skåning aldrig har kunnat räknat till. Då skriver man på sin blogg hur synd det är om sig själv, vilken misär norrlands livet är och hur mycket man längtar hem.
Sen nu när jag väl är här hemma, frågar jag mig själv. Vad ska jag göra?
Visst det är lätt att ta bilen 2 minuter till stan, kunna äta, kunna sova, kunna umgås.
Men sen tar rastlösheten vid. Finns inga saker som står på att göra listan, inga boxar att mocka, inga hästar att rida. Okej projekt att göra, men det är ju ändå helg.
Det är då i bristen på den där passionen och målet i mitt liv som dumheten slår till. Några sms skickas iväg, egotrippin' och saker glöms bort..
Det är som att sitta vid köksbordet och jobba med Mitt (jävla) stall, sen åka iväg en sväng med bilen, åter plaska runt i klammträskete och sen komma tillbaks till pluggandet av Mitt (fuckingjävla) stall (helvete) som inget hade hänt.
Jag mår inte bättre eller sämre av det, jag behöver det bara.
Jag vet inte om det är en del av mig eller har blivit en del av mig.
Jag känner ingen skillnad.
I'm dying to amuse you
I used you to get by
