Plötsligt händer det..
Om någon skulle ha sagt till mig att jag skulle få en egen häst om åtta år då jag var nio år och läste om Britta och Silvers äventyr och drömde varje kväll om en egen häst och planerade mitt stall in i minsta detalj skulle jag nog bara gapa och inte förstå något alls.
Om någon skulle ha berättat för mig medan jag satt på bussen tio år gammal på väg hem från Stockholm horse show alldeles lyrisk efter kvällens upplevelser att jag en dag ska få uppträda i Globen skulle jag nog inte förstå något och bara somna och tro att allt bara var en märklig dröm.
Om någon skulle ha viskat till mig medan jag och mina tjejkompisar i högstadiet satt och spanade på gymnasiekillarna och berättat för mig att jag kommer bli tillsammans med någon av dom när jag blir äldre skulle jag bara ha pratat bort det och blivit lite röd om kinderna, okej jag skulle ha blivit super generad och sprungit till min bästis och berättat allt jag nyss fått reda på.
Om någon skulle ha sagt att jag kommer börja på ett hästgymnasie 60 mil hemifrån då jag hoppade av nian, var skoltrött och tänkte gymnasievägra. Skulle jag nog bara ha smält igen mitt rums dörr som vilken tjurig tonåring som helst och lagt mig i sängen och funderat på det konstiga påståendet.
Det är väldigt konstigt, märkligt, lustigt ja kalla det vad du vill. Att sådana saker som jag sett som stora svåruppfyllda drömmar faktiskt slagit in. Saker jag aldrig kunnat gissa på, har faktiskt skett.
Så, så många gånger jag har önskat att få slippa leva och så många gånger jag har försökt att få slippa leva. Blir jag rädd att dom före detta drömmarna också ska gå i uppfyllelse och då alldeles för tidigt. Eller att det ska hända mina nära och kära. Visst blir jag lite små fånig så där på kvällskvisten..
Men vad skulle jag vara utan er?
