Praktiken
VECKA 1
Jag kände mig inte som en större succé efter första veckan. Vet inte varför för det flöt på och inga katastrofer inträffade. Okej, jag kände mig bara så misslyckad. Jag kunde varken steka pannkakor eller flytta mina träningshästar för skänkeln och tölt kändes som ett okänt fenomen för mig och min kropp.
Så jag hade de ökända frimärketankarna hela helgen. Varför håller jag på med hästar? O.s.v. o.s.v. o.s.v..
Som vanligt när det gäller mig väger det negativa tyngst. Visst fanns det ljuspunkter också. Det gjorde det. Återseenden, fina hästar och bevis på att Nödde faktiskt kan.
VECKA 2
På måndagen vecka två var jag på hugget efter att ha lyckats skapligt med hästarna på fredagen. Fick coachning av Frida med Kára och hon provade även Nödde som bevisade ännu en gång att hans ben inte hörde hemma som offer på hovvårdslektionerna.
Veckan gick snabbt och Nödde tickade på i sin nyfunna gångart och jag var glad.
VECKA 3
Tiden går fort när man har roligt.
Kändes faktiskt ledsamt att det var sista veckan. Jag hade gärna varit kvar längre, men lovet kändes ändå väldigt efterlängtat.
Veckan rullade på som vanligt. Red ut med mina ridlektionsbarn, hade den sedvanliga dippkvällen hos Johanna på onsdagen framför Bonde söker fru och Grey's (det blev dillchips och Fresh Island denna gång), blev expert på att sätta på de små fölisarna grimmor och red mina hästar. På fredagen satte vi på boots på Nödde och han har gått från 2,5 till 4,5 i tölten, bitvis. Vad mer behöver jag säga? :D Det blev ett fint avslut på veckan och som grädde på moset lite mera äppelkaka också.
Sen när jag åkte hem på fredagskvällen och körde förbi vägarbetsplatsen och såg en Liebherr kände jag inte den där direkta fredagspeppen som man har när man jobbar på Parken. Sista timmen på jobbet då man bara åker runt och vattnar blommor på Bruket och skriker wooohooo det är fredag ingen kommer undan!!! Det måste ju vara ett tecken på att jag har funnit ett jobb som känns kul och utvecklande och som inte gör en hjärndöd och socialtstörd. Jag kände inte ens moderkänslor när jag åkte för en liten bobcat som pep där ute i vildmarken.
