Fröken Larsson

Helt plötsligt var det jag som låg och grät. Snörvlade och ville helst att någon skulle hämta en elefantstor näsduk till mig. Det var ju inte jag som hade blivit dumpad. Det var ju jag som hade orsakat det här alldeles själv. Det var jag som blev tröstad, klappade på kinden och puss på näsan.

Sen hamnade vi på samma nivå. Ihop trasslade i en enda rörig kram och då kändes det som det var vi igen. Vi hade plötsligt något gemensamt och bygga vidare på, men nej så fungerar det ju inte riktigt. Kan ju inte göra slut varje gång för att sedan återförenas varje kväll. Tillslut vände det och det var jag som såg tårarna i skägget och pussade på pannan. Jag trodde klumpen i magen skulle flyga upp till taket som en heliumfylld ballong, men icke. Varför?

Jag trodde det skulle bli lättare nu, men det känns bara rörigt.

Time will prove everything.

Vi har tagit en paus.