Fröken Larsson

Ja nu kan jag pusta ut, jag har inte risk att få diskbrock än på ett tag! Det känns ju skönt, för det är väl så man ska känna så där mer än ett halvår innan man fyller tjugo? Tack och lov att jag inte ligger invalid på soffan med en kraschad rygg..
Jag råkar bara ha drabbats av en kraftig inflammation i en muskel i ryggen och i ett muskelfäste. Känns bara som fem piskrapp inuti min kropp lite då och då, men det är okej. När jag sitter i sadeln känner jag mig som en tant på åttio utan balans och musklerna krampar ihop sig och det känns som jag ska falla av, men det är luugnt.

Annars så har hela min klass varit totaldeprimerad sedan klockan sex i eftermiddags. Jag vet inte om jag ska gå ner mig i att en liten tjock brun ponny galopperade bort sig och gjorde så att jag och de andra i klassen missade chansen att få bära de där magiska blå tröjorna med gultext på ryggen. För mitt liv måste väl ändå ha en större mening och mål än det? Men visst känns det surt.
Man vinner inte ett silver, man förlorar ett guld och det verkar inte som Svärdans änglar kommer till himlen..

Sen är det inte så mycket nytt under solen. Ska försöka få tag på Borlängekillen, hans jobb verkar vara mer intressant än att städa toaletterna på Arvikafestivalen (fast jag kan ju få bygga eller rodda på Vintergatan) eller att gå på en föreläsning för kandidater till McDonalds i Hedemora..

Känns som jag fortfarande väntar på ett mirakel..