Fröken Larsson

Jag börjar bli sällskapssjuk här själv i c-huset. Visst är det lite skönt, men det börjar bli lite för tyst och tråkigt nu. Bara jag och soffan där det mesta har hänt. Ingens dörr att knacka på.

Hur ska man klara av att bo själv sen efter studenten?

Super Arnie frågade mig idag hur det var med mig och min kropp. Jag ogillar starkt den frågan, för då råkar man alltid känna efter för mycket.

Men sen kom jag också på att det är nog i den här veckan jag ska få mitt besked från magnetröntgen av Gruschenka. Mer än spännande. Ladda pistolen?

Det har börjat blivit okej att träna hästarna, men bara okej.

Limpan är en pina att sköta. Han pissar ner boxen som om han skulle ha diabetes eller nåt liknande. Han är överallt där han inte ska vara och dra ner nosen till marken som en fyrahundrakilos jätte Basset. Dessutom är han ständigt inpackade i ett tjockt lager lera.

Men efter man har ridit honom bär han verkligen upp sitt namn, Gimstein.

Jag har fått en ny favorit och tillbaka lite av känslan att det är kul att rida.

Däremot önskar jag att Orka snart tar sommarlov för gått. Jag kan inte säga att jag gillar henne fast än hon är en ung lovande talang. Oftast ett bångstyrigt betongblock med humör som en vulkan.

Orka är svart och hård och jag är mjuk och blond. Orka är ett monster och jag är faktiskt rätt snäll. Självklart står Orka uppskriven på mig hela lovet.

Häromdagen kom vi faktiskt överens. Det måste ha varit mina spiritfingers som lockade fram Orkas fina sida. Men hon är fortfarande ett monster för mig, Orka med orka.