Kontraster
När man är hemma och går en kvällspromenix känner man sig halvt paranoid och tror att någon för följer en och har som mål att dra in en i närmsta trappuppgång och göra något dumt.
Men när man är här uppe spanar man inte efter mörka män över axeln när man är ute och går. Här spetsar man öronen som Dumbo för att kunna uppfatta minsta ljud som kan innebär fara. Helst vill man också gå med en kikare så man se vad som egentligen döljer sig bland granarna.
Ja, allvarligt talat är jag skit skraj när jag är ute och går här. Jag håller mig till Slingan och landsvägen om jag inte har sällskap.
För vad gör man om man stöter på en björn? Jag tror faktiskt varken hårspray, självförsvarskurser eller ett SOS-samtal hjälper i ett sånt läge. Det känns som det bara är att inse fakta, andas tio djupa, blunda, vänta på sitt öde och kanske be till Gud och be han hälsa till mamma.
