Fröken Larsson

Jag försöker bita ihop.
Jag vet att jag inte har en dödlig sjukdom, men näst intill känns det som.

Jag vill bara banka och slå, skrika, kasta det finaste porslinet, dricka alldeles för mycket och bara hoppas att när jag vaknar tar den jävliga mardrömmen slut. Varför händer allt det här nu för? Varken min kropps insida eller utsida fungerar, jag kan lika gärna få tillstånd att stå på handikapparkeringen.

Ständigt detta varför?

Varför kunde min kropp inte hålla två månader till?

Varför ska detta hända mig?

Varför är Gud så jävligt avundsjuk på mig så han alltid måste förstöra allt bra som händer i mitt liv?

Varför? Varför? Varför?

Visst det kan hända värre saker, men när jag står här med datorn flyttad till byrån för att jag bara kan sitta ner när jag äter och går på toaletten känns livet ändå pissigt. Inte direkt så att jag ser framemot att stå i ett hörn i klassrummet imorgon och väcka onödig uppmärksamhet.