Fröken Larsson

Känner mig som en förvirrad tonåring (om jag hade varit en pojke hade jag precis börjat fått fjun på hakan och taskig kommunikation med rösten) som undrar vad meningen med livet är?

Det känns som den vanliga norrlandspaniken kryper sig på. Att vara fast här mellan en snödriva och en gran och ingen som kan skotta fram en för det går inte att nå någon för det inte finns någon teckning på mobilen.

Hur träffar man nya människor här? Uppleva nya saker här? Då syftar jag inte på att gräva sig fram ur ett snöhål, vara utan ström i flera dygn eller träffa killar strax över tjugo som lever på att sitta bakom en häst eller räkna sängkamrater.

Sen hjälper det inte heller att jag velar mellan livet i conversen eller livsstilen i jodphurs. Det är två liv jag lever halvhjärtat. Blir inte specialist på något av det och halvbra har aldrig räckt för mig.

we can beat them forever and ever
we can be heroes just for one day, ja ja ja!