Fröken Larsson

Till turen imorse hade jag väntat mig 6 små flickor med ärrade armar och stjärnor under ögonen.
Men ut ur folkabussen hoppade det ut 6 vältränade killar, täckta med tatueringar och cigg i mungipan.
Wiho.
Sadelväskorna fylldes med proteindrinkar och en hel del annat.
Jag var kung på stallplan och dom ropade snällt Carro, vad ska jag göra nu? Carro är det så här det ska vara?
Sen när jag skulle demonstrera hur man för fram bäckenet, spänner rumpan och gör en halvhalt kände jag att jag verkligen hörde hemma i ligan.
Det kändes som att komma hem.
Humor på samma nivå.
Ja det var som att skämta med Svärdan, SuperArnie och Gammeldansken.
Vilken underbar dag.
Första gången jag känner mig uppriktigt ledsen att det bara var en tur på två timmar.
Som tur är ska dom komma tillbaka till augusti.

Jag kan inte rå för det, men när sådana killar börjar kalla sin häst för lilla gumman smälter isglassen i magen hos mig. Hästkillar är inget jag gillar, men sånt där går ju inte att låta bli.