Som ett brev på posten
Igår när jag när jag hade varit hemma hade jag bland annat fått ett brev av Lena aka Lena I Luckan.
Det var ett brev med bilder från balen och studenten.
När bilden på Ola dyk upp med gitarren i handen var mina kinder inte helt torra längre.
Jösses vad jag saknar de där tre åren nu.
C-huset, säckhoppning, Sunes sommar, snöstorm, strömavbrott, söndagsfrukostarna, spontanfester vid sjön, att gå och filosofera i lärarkorridoren och kanske slå sig ner hos Jan och diskutera sina tankar, bli ompysslad av låtsasmamman Ingrid i Wärdshuset, baka kladdkaka i kårhuset, kasta sig runt på gymmet, basta med fransmännen, ja det finns så mycket...
Och nu är allting över och det finns verkligen ingenting här som påminner ens en liten stund om det där. Inte ens några wångencasanovafasoner från min sida. Allting är verkligen bortblåst.
Jag gjorde annat igår kväll också, Till exempel skjutsade jag chefen och hans vän in till Peace & Love. Är jag inte världens mest snällaste anställda som finns? Han borde gnugga sig i ögonen och inse det.
För annars....Girl kick balls babe!
Mina kinder var inte helt torra av dom bilderna heller, just ola i den där svärdans änglartröjan, det blev bara för mycket för mig i kyrkan.
