Fröken Larsson

Igår insåg jag att det är rätt tufft att köra lastbil.
Att kanske vara Henrik De la Cour för en dag?
Eller vara en utrotningshotade panda och käka bambu.

Men åter till att köra lastbil.
Det får säkert andra att outsökt tänka på hästtransportör borde vara ett bra yrke.
Men nä.
Bara att se en transport eller höra ordet lasta häst får mig att fly upp i närmsta gran och börja tugga fradga.
Efter att min underläpp blev kraschad och halva håret färgat i en blodrödnyans håller jag mig undan.

Och nu börjar studenten närma sig.
3 dagar kvar här uppe i Norrland.
Och visst håller jag fingrarna lite i kors bakom ryggen när jag säger att jag kommer sakna det.
Jag vill inte verka negativ, tråkig och bitter.
Men räkna upp hur många gånger du har sagt jag vill inte åka upp till wången, jag älskar wången och jag älskar wången med ironi i rösten?
Fjäll och snö är fint, men i skapliga mängder.
Och visst är det skönt att bara vara här uppe och säga jag älskar mit meningslösa liv, hur är ditt liv?
Jag känner mig som en av grävmaskinsjobbarna på Parken som aldrig visar nåt och säger att jag inte kommer fälla en tår, men säkerligen kommer jag att göra det ändå utan att ha en ankartatuerad arm framför mitt ansikte. För jag är trots allt inte lika hård som dom och det finns så många fina minnen.
Because the night belongs to mig och Bruce..