Fake it until you make it!
Hur kommer det sig att jag slänger glasen i golvet när jag i vanliga fall blir förbannad, men bara ler åt den extremt osammarbetsvilliga och frågvisa sexåringen som gör allt jag säger den inte ska göra? bara skrattar åt den sura gubbens peakar, inte tappar tålamodet när den skärrade lilla damen för hundraelfte gången frågar om sadeln kommer ligga kvar på hästen? Jag förstår inte hur dom kan kalla mig lugn,glad,sansad,tålmodig, säker i min närvaro osv..
Blir jag helt blockerad av all stress,oro och nervositet att jag mer liknar en avtrubbad men vänlig zombie än ett hyperventilerande psykfall? Jag förstår inte hur det här går ihop och varför inte alla dessa positiva egenskaperna följer med mig utanför jobbet när jag ska göra viktiga beslut etc..
Jag tror verkligen inte någon av dom här människorna som påstår att jag är lugn som en filbunke har sett mig innan ett montélopp till exempel, hur jag ser ut innan lektionen ska börja, hur många sms jag har skickat till andra människor för att lugna ner mig. På något vis hittar jag på en egen spruta domosedan. Jag önskar bara jag kunde plocka fram den lite oftare, typ nu.
