Fröken Larsson

I början var Prinsen bara mitt träningsobjekt, flodhästen i hagen, han som jag bara har för att bli lite bättre.
Nu har han blivit någon som jag har väldigt nära hjärtat, den fina ridhästen, han som jag har för att jag mår lite bättre och nu ska han bort. Visst är det lite skönt för det finns inte riktigt tid för han och hans upptåg.
Jag har blivit lite mognare och han är fortfarande lite barnslig, killar är ju så eehhh..
fingrar i kors bakom ryggen

Men att hitta någon som vill ha honom och någon som jag accepterar kan få köpa honom, det är inte enkelt!
Jag skulle hellre vilja avliva honom, ett skott i pannan, och jag vet att han har levt ett bra liv och inte kommer hamna på något ställe och lida och självklart inte behöva springa runt i en främmande hage och springa och skrika efter mig.
Nu har jag istället blivit ett annonsmonster, en tokig ägare som vill att alla intresserade köpare skickar ett personligt brev till mig med innehållande passfoto, meriter och personliga referenser. Sen ska dom också få gå igenom ett allmänbildnings-och IQtest så jag får se hur det ligger till där uppe hos dem och sen kanske de kan få komma och titta på min lilla älskling.

Ja hela den här salushowen har gjort mig lite galen. En sådan person som jag annars föraktar. Den där människan som gulligullar med sina djur som om de vore de barn de aldrig kommer få. Jag mår illa av mig själv!
Snälla kom och köp Prinsen nuuuu!