Fröken Larsson

Det första jag möttes av på min resa till de värmländska skogarna var min gamla lågstadielärare.
Hon kände inte igen mig ,rätt skönt, och det enda minnet som dök upp i mitt huvud
är när hon lutar sig över skolbänken, hennes urringning är lite för djup och man ser hur hon har tejpat sina bröst med Dalarnas dåtida bröstejp, den svarta eltejpen.
Stackars nipplar tänker jag nu i efterhand och bara för att man har grått hår behöver det inte betyda att man har hängpattar. Jag ser mot en ljus framtid då allt är möjligt.

Väl på tåget är allt i sin ordning och jag slocknar direkt efter jag lutat mig bakåt. Vaknar upp genom att möta snyggingen mitt emots ögon vrålstirrande på mig och jag får ta ett djupt andetag och svälja det skrik som precis skulle skrikas, vad hade jag gjort han? Avis på min skönhetssömn?

På nästa tåg får jag inte en lika snygg granne. 50+ gubbe som tittar på mig och hela han skriker att han vill ta mig till toaletten och dra av mig byxorna och ta mig hårt. Jag kunde inte titta åt höger för där satt han och om jag tittade åt vänster såg jag hans små kåta grisögon stirrandes i fönsterrutan ändå.
Så jag satt där och stirrade rakt fram samtidigt som jag så diskret som möjligt försökte äta upp min baguette och så osexigt som möjligt äta upp mina ahlgrens bilar.

När jag började närma mig Degerfors droppade också värmlänningarna in på tåget.
Jag skrattar inte ÅT dom, jag småler MED deras dialket.
Det kan inte hjälpas. Det känns som jag är en statist i ett pogram av Hajk.
Ni får veta mer sen.
Chip och hej!