Fröken Larsson

Har varit på värmlandssemester över helgen. Jag börjar gilla landskapet med de oändliga skogarna och den märkliga dialekten mer och mer. Eller ja, rättare sagt; jag förstår vad de säger nu och det är så himla mycket lättare att umgås med människor när man vet att man pratar om samma saker och jag tror Arvika ville imponera på mig och gott göra mig sen sist och tro mig de lyckades det med också.

Alla slog klackarna i taket i lördags (förutom en tjej med två stora feta stilettklackar som istället ställde sig på mig, bildbevis på två blåa fötter kommer inom kort)
och med medicin som trevligt sällskap, alkohol och bra musik botades jag från mitt långa vinterdepp och drog fram bäst före datumet till obestämd tid. Kändes så jävla gött.
Inte tillbaka till framtiden, utan tillbaka till mig själv. Mitt forna go jag. Men ändå på ett bättre vis. Tror jag.

Ja, det jag vill komma fram till är att jag hade en väldigt trevlig helg och den var minst sagt väldigt välbehövlig.
Behövde inte heller oroa mig för walk of shame i snöslask och strumpbyxor när TaxiSjösten fanns i krokarna när storsnarkarn ville ha någon att hålla vaken hela natten.

Ibland behöver man inte en smäll på käften för att komma i rätt balans, det kan gå lika bra att dansa på Tiki.